Urvattnat direktiv om info och samråd

Det bidde knappt en tumme kvar av den stränga sanktionsregel som Europaparlamentet och kommissionen ville ha med i direktivet om information och samråd. Det stod klart när den text som parlamentets och ministerrådets förhandlare i förlikningskommittén enades om strax före jul blev offentlig (se EU & arbetsrätt nr 4/01). Både på denna punkt och när det gäller övriga ändringsförslag gav parlamentet efter, inför utsikten att direktivet skulle falla helt och hållet.

Sedan dess har direktivet också slutligt antagits. Det innebär att de flesta medlemsstater senast den 18 februari 2005 skall ha infört regler om information till och samråd med arbetstagarna i företag med minst 50 anställda eller driftsenheter med minst 20 anställda. För Danmark, Storbritannien och Irland gäller dock särskilda övergångsregler som innebär att de kan genomföra direktivet stegvis och vänta till år 2008 innan de inför regler om information och samråd för företag med färre än 100 anställda (eller driftsenheter med färre än 50 anställda). Det är ett år tidigare än vad ministerrådet föreslagit, och det är den enda ändring i de bindande föreskrifterna som parlamentet fick igenom.

Enligt direktivets första artikel skall formerna för informationen och samrådet bestämmas och genomföras i enlighet med medlemsstaternas egen lag och praxis, men i artikel 4 finns några grundläggande bestämmelser om hur det skall gå till. Där anges bland annat vilka frågor arbetsgivaren måste informera och samråda om och när det skall göras. Här ville parlamentet ha en uttrycklig regel om att samrådet skall ske innan arbetsgivaren fattar sitt beslut, men den slutliga texten säger bara att samrådet skall äga rum ”med säkerställande av att tillfället, sättet och innehållet är lämpligt”. Om medlemsstaterna så vill, skall dock arbetsmarknadens parter ända ned på företagsnivå kunna sluta avtal med avvikande regler, på villkor att dessa stämmer med direktivets grundläggande principer.

Information som arbetstagarnas representanter fått i förtroende i företagets legitima intresse skall vara belagd med tystnadsplikt. Direktivet ger dem inte någon rätt att föra sådan information vidare ens till andra arbetstagare eller experter som har tystnadsplikt. Medlemsstaterna får dock införa sådana regler om de vill.Om det i något fall objektivt sett skulle skada företaget eller vara till allvarligt förfång för verksamheten, behöver arbetsgivarna överhuvudtaget inte lämna ut information eller samråda med arbetstagarna.

En stor stridsfråga var alltså vilka påtryckningsmedel direktivet skulle innehålla för att få arbetsgivarna att uppfylla sina skyldigheter. Kommissionen föreslog att vissa typer av beslut helt enkelt inte skulle få någon verkan innan arbetsgivaren hade informerat och samrått (se EU & arbetsrätt nr 4/2000 och nr 2/2001). Parlamentet instämde. Men ministerrådet ville överlåta åt medlemsstaterna själva att bestämma påföljderna, och nöjde sig med att i sin gemensamma ståndpunkt slå fast att de skall vara ”effektiva, proportionella och avskräckande”. Och så lyder också den slutliga texten. Den enda skillnaden är ett tilllägg till de överväganden som inleder direktivet, där samma fras upprepas.

Flera av parlamentets förslag speglade en oro för att medlemsstaterna inte skall garantera att arbetstagarna själva fritt får utse sina representanter, eller att arbetsgivarna kommer att kunna sluta avtal som avviker från direktivets regler med ”gula” fackföreningar. Kanske är det mot den bakgrunden man skall läsa det uttalande som parlamentet, ministerrådet och kommissionen gjorde när direktivet antogs:

”När det gäller arbetstagarrepresentation erinrar Europaparlamentet, Rådet och Kommissionen om domarna från Europeiska gemenskapernas domstol av den 8 juni 1994 C-382/92 (bibehållande av anställdas rättigheter vid företagsöverlåtelser) och C-383/92 (kollektiva uppsägningar).”

I båda målen underkände ju EG-domstolen Storbritanniens tolkning av reglerna om arbetstagarrepresentation i dessa direktiv. Uttalandet är en politisk markering, men i själva direktivet finns i inga spår av parlamentets förslag på de här punkterna.

Kerstin Ahlberg

Direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen, EGT L 80, 23.3.2002, s 29