Sverige måste avskaffa krav på kollektivavtal
för rätt till information och förhandling

Direktivet om information och samråd är ett tunt direktiv. Många frågor har hänvisats till medlemsstaternas nationella lagstiftning, bl a frågan om sanktioner. De utförliga definitionerna av begreppen information och samråd från tidigare versioner, saknas i den slutliga direktivtexten.

Reglerna har många likheter med motsvarande bestämmelser i den svenska medbestämmandelagen (MBL). Jämfört med MBLs hela regelverk om förhandlingar och andra former för arbetstagarinflytande är direktivets krav dock anspråkslösa, och det har hävdats att direktivet inte fordrar några särskilda införlivandeåtgärder i Sverige. Enligt min uppfattning bör ändå några ändringar övervägas för att direktivet skall implementeras på ett korrekt sätt.

En principiell skillnad i förhållande till svenska regler är att direktivet endast omfattar företag med minst 50 anställda eller driftsställen med minst 20 anställda. Detta påverkar dock inte MBL, eftersom lagen omfattar alla företag oavsett storlek. (Implementeringen av direktivet får inte leda till att befintliga nationella skyddsnivåer sänks.)

En tidigare föreslagen regel om att samråd skall ske före vissa viktiga beslut återfinns inte i direktivet. Det är över huvud taget oklart hur långt skyldigheten att informera och samråda egentligen sträcker sig och det lär så småningom bli en uppgift för EG-domstolen att fastställa vad som är lämpligt när det gäller ”tillfället, sättet och innehållet”. Sannolikt får det anses ligga i sakens natur att samråd måste ske före beslut. Ett visst stöd för denna åsikt ges också i direktivets ingress och av att artikel 4.4d föreskriver att samråd skall äga rum på ett sådant sätt att arbetstagarrepresentanterna kan få motiverade svar på sina eventuella yttranden. För svensk del ställer MBL redan upp ett skadeståndssanktionerat krav på förhandlingar före beslut.

I två frågor av mera principiell art förefaller det mig dock som om MBL inte uppfyller direktivets krav. För det första gäller detta föreskriften i direktivets artikel 4.4e att samråd i frågor som kan innebära väsentliga förändringar av arbetsorganisationen eller anställningsavtalen skall föras ”i syfte att söka nå en överenskommelse”. Något sådant krav finns inte i den svenska lagtexten. Det framgår visserligen av förarbetena till MBL att förhandlingar enligt 11-13 §§ skall syfta till att leda till en uppgörelse, men EG-domstolen har underkänt förarbeten som ett sätt att genomföra EG-rätt.

För det andra kräver MBL att arbetstagarorganisationen skall ha kollektivavtal med arbetsgivaren för att den skall ha rätt till samverkansförhandlingar och information enligt 11 och 19 §§. Enligt lagens 13 § är arbetsgivaren skyldig att förhandla med minoritetsorganisationer utan kollektivavtal i vissa frågor som särskilt rör medlem i organisationen. Implementeringen av överlåtelsedirektivet och direktivet om kollektiva uppsägningar fordrade dock ett tillägg till 13 § som innebär att en arbetsgivare som inte är bunden av något kollektivavtal alls, ändå är förhandlingsskyldig gentemot alla fackliga organisationer på arbetsplatsen i frågor som berörs av dessa båda direktiv. Det förefaller som om kravet på kollektivavtal för rätt till information och förhandling måste tas bort även för frågor som omfattas av det nu aktuella direktivet. Därmed kommer den svenska konstruktionen med att tillerkänna endast kollektivavtalsbärande fackliga organisationer vissa centrala rättigheter att uttunnas ytterligare.

Birgitta Nyström
professor, Lunds universitet