EU & arbetsrätt 1 2002
Positiv
särbehandling vid Oslo universitet blir sak för Efta-domstolen? Sedan
1998 har Oslo universitet öronmärkt ett antal postdoc-tjänster
och fasta forskartjänster för kvinnor. Bakgrunden är att
Utbildnings- och forskningsdepartementet i flera år har uppmanat
universitet och högre läroanstalter att satsa på jämställdhet,
utan tillfredsställande resultat. I november
2001 mottog Norge ett motiverat yttrande från Eftas övervakningsorgan
ESA, som anförde att universitets- och högskolelagen och ordningen
med öronmärkning av vissa tjänster vid Oslo universitet
för kvinnor strider mot likabehandlingsdirektivet
(76/207) och därmed mot EES-avtalet. Norges ståndpunkt
var däremot att ordningen stod i överensstämmelse både
med universitets- och högskolelagen och med EES-avtalet. Det innebär
att ESA kan komma att dra saken inför Efta-domstolen ESA stöder
sin kritik av Norge på EG-domstolens praxis om positiv särbehandling
till och med målet Abrahamsson
(C-407/98). ESA åberopar däremot inte den senaste domen
om positiv särbehandling, Schnorbus
(C-79/99), som rörde automatiskt företräde för
manliga jurister som hade gjort värnplikt till notarietjänster
i Tyskland. EG-domstolen
slog fast att en ordning som ger försteg åt personer som har
gjort militärtjänst innebär indirekt särbehandling
till fördel för män. Domstolen fann emellertid att den
omtvistade bestämmelsen, som motiveras av att sökande som har
gjort värnplikt har blivit fördröjda i sina studier, är
av objektiv karaktär och uteslutande följer av en önskan
att kompensera för denna fördröjning. Den automatiska företrädesrätten
för män stred därför inte mot likabehandlingsdirektivet. Schnorbus-målet
ger enligt min bedömning argument till stöd för Norges
ståndpunkt. Till stöd för denna kan också anföras
att regeln om positiv särbehandling i EG-fördragets artikel
141.4 som den är utformad efter Amsterdam-fördraget, måste
uppfattas som en precisering av jämställdhetsbegreppet och inte
som ett undantag från likabehandlingsprincipen. Det har betydelse
för tolkningen, då undantag från grundläggande principer
normalt tolkas restriktivt i EG-rätten, medan detta inte gäller
för en begreppsbestämning. Om positiv särbehandling betraktas
som ett förtydligande av begreppet likabehandling ligger det också
nära att dra in artikel 4 i FNs
kvinnokonvention som stadgar: 1.
Adoption by States Parties of temporary special measures aimed at accelerating
de facto equality between men and women shall not be considered discrimination
as defined in the present Convention, but shall in no way entail as a
consequence the maintenance of unequal or separate standards; these measures
shall be discontinued when the objectives of equality of opportunity and
treatment have been achieved. Hittills har konventionen bara spelat en begränsad roll i EG-rätten, men det hänvisas ändå till den i ingressen till direktivet om likabehandling oavsett ras eller etniskt urpsrung (2000/43). Praxis i FN-regi rörande konventionen talar klart för att den norska könskvoteringen skall anses lovlig. Ruth Nielsen |
Institutet för social civilrätt | Webbredaktör |