EU & arbetsrätt 1 2002
Begränsning av fri rörlighet kan godtas trots att syftet är ekonomiskt Ett krav
på att företag från andra medlemsstater skall deponera
säkerhet hos ett kreditinstitut för att få tillhandahålla
tillfällig arbetskraft i landet kan vara förenligt med EG-rätten.
Det får dock inte innebära att de utländska företagen
utsätts för dubbla pålagor. Det slog EG-domstolen nyligen
fast i ett av de många aktuella mål som rör avvägningen
mellan den fria rörligheten för tjänster och skyddet för
arbetstagarna. Den italienska
lag som målet rörde krävde att företag som ville
tillhandahålla tillfällig arbetskraft i Italien dels skulle
ha säte eller filial där, dels skulle ställa säkerhet
hos ett kreditinstitut med säte eller filial i landet. Kraven försvårade
den fria rörligheten för tjänster, men den italienska regeringen
anförde att de var nödvändiga för att möjliggöra
för arbetstagarna att ta tillvara sina rättigheter, eftersom
marknaden för tillfällig arbetskraft kännetecknas av omfattande
fusk och åsidosättande av arbetstagarnas rätigheter. Lagen krävde
emellertid att alla företag skulle ställa säkerhet, utan
hänsyn till skyldigheter som utländska företag kunde ha
i etableringslandet. Därför stred den mot EG-rätten. Också
kravet på etablering i Italien underkändes som väntat.
Ett annat
färskt mål rör den tyska utstationeringslagen som stadgar
att byggnadsarbetare som utstationeras till Tyskland skall ha minimilön
enligt det allmängiltigförklarade kollektivavtalet för
branschen. Enligt förarbetena syftar lagen till att skydda den tyska
byggbranschen och att minska arbetslösheten i landet. En tysk domstol
ifrågasatte om regler som på detta sätt inte motiveras
av de utstationerade arbetstagarnas sociala skydd kan berättiga en
begränsning av den fria rörligheten för tjänster.
EG-domstolen svarade att en inskränkning av friheten att tillhandahålla
tjänster inte kan motiveras av ekonomiska hänsyn, som skydd
av inhemska företag. Bestämmelsen kan ändå vara förenlig
med EG-rätten trots att lagstiftarens syfte är av ekonomisk
art, om den objektivt sett främjar ett mål av allmänintresse,
t ex skyddet av utstationerade arbetstagare. Lagstiftarens avsikt är
endast en indikation, och den objektiva bedömningen ankommer på
den nationella domstolen att göra. Frågan
prövades aldrig enligt utstationeringsdirektivets
regler, eftersom fristen för införlivande av detta inte hade
löpt ut när omständigheterna i målet inträffade. Annie
Näslund, jur kand
Mål
nr C-279/00, Kommissionen mot Italien, dom den 7 februari 2002 |
Institutet för social civilrätt | Webbredaktör |