EU & arbetsrätt 1 2002
Försiktigt
svar om konkurrensreglers tillämpning på norska pensionsavtal Det finns
en presumtion för att pensionsbestämmelserna i avtalet för
den kommunala sektorn faller utanför EES-avtalets förbud mot
konkurrensbegränsande avtal. Om det skulle visa sig att de i realiteten
tjänar andra syften än att förbättra anställnings-
och arbetsförhållanden kan de emellertid innebära en otillåten
konkurrensbegränsning. Det säger Efta-domstolen i sitt rådgivande
yttrande i tvisten mellan norska LO och elva kommuner som stämts
för avtalsbrott sedan de lämnat det kollektivavtalsbaserade
pensionssystemet (se EU
& arbetsrätt nr 2/99 och 4/01). Pensionssystemet
regleras i detalj i huvudavtalet för den kommunala sektorn. Där
anges också villkoren för att en kommun skall kunna lämna
den kassa som sköter pensionssystemet och anlita en annan försäkringsgivare.
De kommuner som brutit sig ur hävdar att dessa regler är ogiltiga,
då de strider mot EES-avtalets artikel 53 (det allmänna kartellförbudet,
jfr artikel 81 i EG-fördraget) och artikel 54 (missbruk av dominerande
ställning, artikel 82 EG). Efta-domstolen
tar EG-domstolens domar i Albany-trilogin
(C-67/96 o s v) till utgångspunkt för sitt resonemang. I Albany
tillerkände EG-domstolen på starka sociala grunder kollektivavtal
en generell immunitet gentemot konkurrensregler, med ett test som gällde
dels avtalsbestämmelsernas beskaffenhet, dels deras syfte. Den första
fråga som måste besvaras är om avtalet är resultat
av förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Detta är inte
tvistigt i det norska målet. Det är däremot frågan
om syftet, som uppenbarligen fortsätter att debatteras. Efta-domstolen
slår fast att en avtalsbestämmelse måste syfta till att
förbättra anställnings- och arbetsförhållanden
i vid bemärkelse för att undgå tilllämpning av konkurrensreglerna,
och att regler om avtalspension är sådana bestämmelser. När
det gäller målets kärnfråga ger Efta-domstolen ärligt
talat ett onödigt försiktigt svar, då den nöjer sig
med att uttala att de omstridda avtalsbestämmelserna prima facie
faller utanför artikel 53. Detta strider i varje fall mot de svarande
kommunernas ursprungliga (pre-Albany) premisser i målet och torde,
med tanke på att domstolen klart anger att EES-avtalets artikel
53 bör tolkas på motsvarande sätt som artikel 81 EG, föranleda
Arbeidsretten att konstatera att endast ett klart missbruk av kollektivavtal
kan resultera i att konkurrensregler skall tillämpas. Ett sådant
missbruk torde kommunerna i föreliggande fall inte kunna bevisa.
Om man å andra sidan går in på sakfrågan om pensionskassans
dominerande ställning kan man, vilket också Efta-domstolen
betonar, konstatera att parterna har möjlighet att skapa ett fungerande
och stabilt system där det är helt naturlig med t ex strikta
undantagsregler, särskilt om det bygger på en solidaritetsprincip
(inklusive köns- och åldersneutralitet). Jämför hur
EG-domstolen i Albany framhöll hur pensionskassans funktion skulle
undergrävas om goda pensionsrisker fritt tilläts
lämna systemet. Efta-domstolen
poängterar att det kan finnas skillnader mellan det aktuella målet
och Albany. Det stämmer nog, bland annat i det avseendet att Albany
gällde bestämmelser som allmängiltigförklarats av
staten. Det fall från EG-domstolen som liknar det norska i detta
avseende är van
der Woude (C-222/98), där domstolen också godtog att parternas
eget försäkringsorgan hade lämnat ut försäkringsverksamheten
till en enskild (privilegierad) underleverantör. Mot denna bakgrund
kan man anta att den norska Arbeidsretten kommer att respektera parternas
traditionella avtalsautonomi. Jari Hellsten
Mål nr E-8/00, Landsorganisasjonen i Norge m fl mot Kommunenes Sentralforbund m fl, Efta-domstolens dom den 22 mars 2002 |
Institutet för social civilrätt | Webbredaktör |