Första ”frivilliga” europeiska avtalet ny norm för umgänget mellan parterna?

För första gången har Europeiska Fackliga Samorganisationen och arbetsgivarorganisationerna UNICE/UEAPME och CEEP slutit ett avtal som skall genomföras, inte genom ett direktiv, utan ”i enlighet med de förfaranden och den praxis som arbetsmarknadens parter i medlemsstaterna särskilt tillämpar”.

Förhandlingsdelegationerna enades den 23 maj, och båda sidor har enhälligt rekommenderat organisationernas beslutande organ att anta avtalet. Avtalet kan vara det första steget på väg mot ett system för mer självständiga relationer mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå. Men allt beror på om genomförandet blir framgångsrikt eller ej.

Avtalet handlar om distansarbete som regelbundet utförs någon annanstans än i arbetsgivarens lokaler med användning av informationsteknologi. Det omfattar alltså inte alla sorters hemarbete. Avtalets materiella innehåll liknar de olika rekommendationer som finns på området, t ex den rekommendation som de svenska tjänstemannaförbunden inom handeln har antagit tillsammans med sina motparter.

Intressantare än det materiella innehållet är att parterna har enats om att deras medlemsorganisationer skall genomföra avtalet i medlemsländerna, och även utarbetat en metod för att följa upp implementeringen. På så sätt skiljer sig avtalet från raden av tidigare gemensamma rekommendationer och deklarationer.

Medlemsorganisationerna har tre år på sig. Om det skulle uppstå frågor om avtalets innehåll, så kan de hänskjuta frågan till avtalsparterna. Dessa kommer att inrätta en särskild grupp dit medlemmarna skall rapportera hur avtalet har genomförts. Senast fyra år efter att avtalet undertecknats skall gruppen ha utarbetat en gemensam rapport om vilka implementeringsåtgärder som har vidtagits. Om någon av parterna begär att avtalet skall ses över, skall detta göras inom ytterligare ett år.

Arbetsgivarnas utgångspunkt inför förhandlingarna var att ett eventuellt avtal under inga omständigheter fick bli rättsligt bindande. För den fackliga sidan var det ett lika absolut krav att avtalet innehöll garantier för att det skulle bli genomfört i medlemsstaterna.

Balansgången mellan dessa båda ståndpunkter avspeglas i texten. Sålunda finns det en avsikt bakom att man talar om ”frågor om avtalets innehåll” och inte om ”tvister om avtalets tolkning”. Det är också påfallande att de materiella klausulerna inte är formulerade som föreskrifter, utan som deklarationer: ”Distansarbete är frivilligt”, ”distansarbetare åtnjuter samma rättigheter”, ”arbetsgivaren respekterar distansarbetarens privatliv” etc. Den enda klausul som är uttryckt som en förpliktelse är den som handlar om genomförande och uppföljning av genomförandet.

De svenskar som deltog i förhandlingarna, Kent Brorsson från Svenskt Näringsliv och Tore Sellgren från SIF, tycker båda att det gick förvånansvärt lätt att enas med tanke på parternas utgångspunkter. Det visar sig dock att de inte är ense om vad det innebär att avtalet skall genomföras enligt praxis på den svenska arbetsmarknaden. För Tore Sellgren är den självklara innebörden att det skall omsättas i svenska kollektivavtal. Absolut inte, skrattar Kent Brorsson. Han menar att avtalet är av en helt ny typ, och att det inte existerar någon relevant svensk praxis för hur det skall genomföras. Arbetsgivare och fack måste alltså diskutera fram en lösning, och för Svenskt Näringsliv är kollektivavtal den minst näraliggande.

Avtalet om distansarbete innehåller inga sanktioner mot medlemsorganisationer som inte uppfyller sitt åtagande. Men om det genomförs på ett sätt som tillfredsställer både arbetsgivare och fackföreningar kan det skapa en ny norm för umgänget mellan parterna på europeisk nivå, där arbetsgivarna slipper förhandla under hot om lagstiftning från kommissionen. Framtiden kommer att utvisa om det är en drivkraft lika stark som ett hot om sanktioner.

Kerstin Ahlberg