Nationella regler om konkurrensklausuler förenliga med den fria rörligheten

Konkurrensklausuler, d v s avtalsklausuler varigenom en arbetstagare är rättsligt förhindrad att acceptera en ny anställning, regleras i de flesta medlemsländer i kollektivavtal. Europeiska kommissionen frågar sig nu om konkurrensklausuler används på ett sätt som hindrar arbetstagarnas fria rörlighet mellan medlemsstaterna.

Den fria rörligheten enligt artikel 39 i Romfördraget (tidigare artikel 48) uppfattades ursprungligen som ett förbud mot diskriminering av arbetstagare som kommer från andra medlemsstater inom Gemenskapen. I EG-domstolens praxis har emellertid den fria rörligheten också ansetts innefatta en skyldighet för medlemsstaterna att undanröja hinder för arbetstagare från det egna landet att flytta till andra länder inom Gemenskapen för att acceptera anställningar som erbjuds där. Enligt den s k Bosman-principen riktar sig artikel 39 alltså inte endast till mottagarlandet, utan avser också hindrande åtgärder från ursprungslandet.

Till skillnad från diskrimineringsförbudet är emellertid inte förbudet mot hindrande åtgärder absolut. Hinder som uppställs med ett legitimt syfte och vars verkningar står i rimlig proportion till syftet accepteras enligt EG-domstolens uttalanden i Bosman-domen (C-415/93).

Mot denna bakgrund torde det stå klart att konkurrensklausuler i och för sig kan innebära ett sådant hinder som avses i Bosman-domen. Ett åtagande från en enskild arbetstagare att inte ta anställning hos en konkurrent kan dock inte betraktas som ett hinder för den fria rörligheten. Det måste vara något som påtvingas den enskilda utifrån.

Huruvida det kan anses utgöra ett hinder att ett företag generellt ställer krav på att vissa befattningshavare måste acceptera en konkurrensklausul för att överhuvudtaget få anställning kan diskuteras.

En allmän tendens i alla medlemsstater är att konkurrensklausuler regleras i kollektivavtal. Detta gäller sedan lång tid i Frankrike, Belgien och Italien, där dessa frågor regleras i branschavtal som binder alla arbetstagare direkt. Danmark är exempel på ett land där utvecklingen under senare år inneburit en ökad kollektiv reglering av konkurrensklausuler. En kollektiv reglering som innebär att den enskilde hindras att ta anställning i ett annat land utgör ett hinder för den fria rörligheten som den kommit till uttryck i Bosman-domen. Detta torde gälla oavsett om den kollektiva regleringen är direkt bindande för den enskilde, eller om den endast utgör ett regelsystem som förutsätter ett enskilt åtagande för att bli tillämpligt (vilket var fallet i AD 2002 nr 15 som rörde en flygförare som åtagit sig att stanna kvar i anställningen i fem år mot att han fick ett lönetillägg).

Även om en kollektiv reglering av konkurrensklausuler i och för sig utgör ett hinder i den mening som avses i artikel 39 i Romfördraget kan den dock vara fördragsenlig, om den bärs upp av ett legitimt intresse och verkningarna för den enskilde inte är oproportionerliga. Alla nationella rättsordningar inom EU uppställer krav på att en konkurrensklausul skall bäras upp av ett legitimt intresse, och det torde stå utom diskussion att det är ett legitimt arbetsgivarintresse att skydda företagshemligheter. Det problematiska ligger i vilka verkningar för den enskilde som skall accepteras. Här skiljer sig rättsordningarna inom Gemenskapen åt. En konkurrensklausul som inte kompenserar arbetstagaren ekonomiskt för att han hindras från att ta anställning torde inte kunna godtas. Detsamma torde gälla sekretessklausuler som i realiteten utgör hinder för att ta ny anställning. Ett ytterligare krav är att karenstiden inte är för lång. Tre år torde vara maximum för normalt avlönade befattningshavare.

Sammanfattningsvis tillför artikel 39 knappast något nytt i fråga om giltigheten av konkurrensklausuler. Begränsningarna finns redan i medlemsländernas interna regler. Möjligen bidrar reglerna till att klargöra var den yttersta gränsen går.

Kent Källström
professor vid Stockholms universitet

Kent Källström har haft Europeiska kommissionens uppdrag att kartlägga medlemsländernas interna reglering om konkurrensklausuler.