Europadomstolen stärker skyddet för den fackliga föreningsfriheten

Om arbetsgivare får försöka övertala arbetstagare att avstå från sina fackliga rättigheter har staten misslyckats med att skydda den fackliga föreningsfriheten. Det är innebörden av en färsk dom i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Domstolen har nu också klargjort att ett strejkförbud kan utgöra en inskränkning av föreningsfriheten.

Föreningsfriheten skyddas i artikel 11:1 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter som stadgar att envar har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Staten hade misslyckats
Det första målet grundade sig på ett klagomål från brittiska arbetstagare. Deras arbetsgivare hade erbjudit dem en särskild löneförhöjning och vissa fall en privat sjukförsäkring om de förhandlade individuellt med arbetsgivaren istället för att representeras av en fackförening i kollektiva förhandlingar.

Europadomstolen konstaterade att artikel 11:1 tillerkänner arbetstagare rätten att sluta sig samman för att tillvarata sina yrkesmässiga intressen. Ett centralt moment i denna rätt är att de skall vara fria att låta fackföreningen representera dem visavi arbetsgivaren och vidta åtgärder för att stödja anspråk som rör deras intressen. Det är statens uppgift att garantera att de inte hindras från att utnyttja sin fackförening som representant när förhållandena med arbetsgivaren skall regleras. Eftersom det var tillåtet för arbetsgivare att söka förmå arbetstagare att ge upp sina fackliga rättigheter hade Förenade Kungariket misslyckats med att garantera arbetstagarnas föreningsrätt, blev domstolens slutsats.

I domen klarläggs alltså att artikel 11 är kränkt om arbetsgivaren kan söka förmå arbetstagare att inte utnyttja sitt fackliga medlemskap. Det brittiska systemet har tidigare också ansetts stå i strid med både ILO-konventioner och Europarådets sociala stadga.

Också förhållandet mellan föreningsfriheten och strejkrätten berörs i två beslut om att inte uppta klagomål till prövning. Även om dessa beslut inte har samma värde som domarna speglar de Europadomstolens uppfattning. Domstolen själv åberopar dem i sin praxis.

Utgångspunkten är att fackföreningar har rätt att vidta åtgärder för att tillvarata sina medlemmars intressen. Även om strejk är ett av de viktigaste medel en fackförening har att tillgå så finns det andra. Medlemsstaterna är fria att välja vilka medel som skall vara tillåtna. Har staten valt strejkrätten kan denna ändå begränsas för vissa arbetstagare om andra medel står dem till buds, så att de inte berövas möjligheten att tillvarata sina intressen genom sin fackförening.

Inskränkning måste vara proportionell
I det första av de aktuella besluten klagade en engelsk fackförening, Unison, över att den förbjudits vidta vissa stridsåtgärder. Domstolen ansåg att strejkförbudet i sig innebar en begränsning av de klagandes möjligheter att skydda sina yrkesmässiga intressen och därmed en begränsning av föreningsfriheten. En sådan inskränkning kan dock godtas om den uppfyller kriterierna i artikel 11:2, det vill säga att den är angiven i lag, syftar till att tillvarata något av de legitima intressen som anges i artikeln och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Den sista punkten innefattar en proportionalitetsbedömning.

Domstolen vägde nu arbetstagarnas möjligheter att ta tillvara sina intressen på annat sätt mot statens intresse av att förbjuda strejken, och kom fram till att ingreppet var proportionellt. Klagomålet ansågs därmed vara uppenbart ogrundat.

Det nya i beslutet är att strejkförbudet i sig ansågs utgöra ett ingrepp i den fackliga föreningsfriheten. Frågan om andra medel stod till buds aktualiserades först vid proportionalitetsbedömningen enligt artikel 11.2. Den vägdes således mot det intresse ingreppet avsåg att ta tillvara och blev därmed inte ensam avgörande.

Inte enbart ekonomiskt syfte
Det andra beslutet rörde en strejk och lockout som lamslog alla oljeplattformar på den norska kontinentalsockeln och som efter 36 timmar förbjöds av regeringen. En fackförening klagade inför Europadomstolen och hävdade att regeringen agerat i strid med artikel 11. Domstolen utgick ifrån att strejkförbudet var ett ingrepp i föreningsfriheten, men ansåg att kriterierna i artikel 11:2 var uppfyllda. Klagomålet ansågs uppenbart ogrundat.

Domstolen påpekade dock att strejkförbud som avser att tillvarata ekonomiska intressen inte alltid är proportionella. Omständigheterna i detta fall var speciella och exceptionella, eftersom energitillförseln till länder i Europa kunde påverkas och stora skador på de tekniska installationerna med konsekvenser för miljön kunde förutses. Dessutom var lönerna i branschen mycket höga. Eftersom ingreppet inte bara gjordes av ekonomiska skäl var åtgärden godtagbar.

Beslutet tyder på att ingrepp i strejkrätten inte är förenliga med europakonventionen om de enbart syftar till att tillvarata ekonomiska intressen.

Förutom att konventionen har ställning som lag i flera av de nordiska länderna och Europadomstolens praxis är tillämplig i dessa rättsordningar så har praxisen koppling till EU och dess respekt för de mänskliga rättigheterna. Denna koppling utgår från artikel 6:2 i EU-fördraget och EUs stadga om grundläggande rättigheter.

Petra Herzfeld Olsson
Wilson, the National Union of Journalists m fl mot Förenade Kungariket, Europadomstolens dom den 2 juli 2002
Ansökan nr 53574/99, beslut den 10 januari 2002 och ansökan nr 38190/ 97, beslut den 27 juni 2002