EU & arbetsrätt 3 2003

Varför svarade inte EG-domstolenpå frågan om deltidsdirektivet?

Varför tillämpade EG-domstolen inte deltidsdirektivet när tyskan Erika Steinicke klagade på att hon blev särbehandlad i egenskap av deltidsarbetande?

Målet rörde en reglering som ger federala tjänstemän rätt att gå ner på deltid från 55 års ålder. Syftet är arbetsmarknadspolitiskt – genom att äldre tjänstemän går ned i arbetstid skall nya arbetstillfällen skapas. Därför uppmuntras de att utnyttja den här möjligheten genom att de får högre lön och bättre pension än normalt för samma deltidsarbete.

Före den 1 juli år 2000 var det emellertid en förutsättning för att tjänstemannen skulle kunna få deltidsarbete på grund av ålder att han eller hon hade arbetat heltid under åren närmast innan. Erika Steinicke hade bara haft en deltidstjänst. Trots det ansökte hon om att få ansluta sig till systemet – lön och pensionsvillkor var som sagt extra förmånliga. När hon fick avslag klagade hon till förvaltningsdomstolen och anförde att det innebar indirekt könsdiskriminering att endast de som haft heltidsarbete kunde få deltidsarbete på grund av ålder. Förvaltningsdomstolen bad EG-domstolen ge besked om huruvida reglerna stred mot likabehandlingsdirektivet (76/207) och/eller deltidsdirektivet (97/81).

Erika Steinicke hade ansökt om att anslutas till systemet från den 1 oktober 1999. Medlemsstaternas frist för att genomföra deltidsdirektivet löpte ut drygt tre månader senare. Generaladvokaten slog därför utan närmare motivering fast att deltidsdirektivet var tillämpligt åtminstone på en del av tvisten. Och hans slutsats blev att i första hand deltidsdirektivet, men – i den mån som betydligt fler kvinnor än män arbetar deltid – även likabehandlingsdirektivet, utgör hinder för en sådan bestämmelse som den tyska.

Men EG-domstolen uttalar sig överhuvudtaget inte om deltidsdirektivet. Efter att ha konstaterat att likabehandlingsdirektivet är tilllämpligt skriver domstolen: ”Med hänsyn till det förhållandet att regler rörande arbetsvillkor, i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 76/207, införts genom det system som är i fråga ..., saknas det anledning att i förevarande fall pröva om direktiv 97/81 är tillämpligt...”.

Det är inte ovanligt att EG-domstolen nöjer sig med att uttala sig om tolkningen av endera av de rättsakter som en nationell domstol frågar om, ifall den anser att detta räcker för att den nationella domstolen skall kunna avgöra målet. Kanske är förklaringen här inte märkvärdigare än så.

Men varför i så fall välja likabehandlingsdirektivet, som ju bara indirekt rör deltidsarbete, när det finns en reglering som specifikt handlar om deltidsarbetandes villkor?

En förklaring kan vara att förvaltningsdomstolen uttryckligen hade ställt sin fråga mot bakgrund av det förhållandet att betydligt fler kvinnor än män uteslöts från möjligheten att ansluta sig till systemet.

En annan möjlighet är att EG-domstolen ansåg det onödigt att dra in deltidsdirektivet eftersom det inte var tillämpligt på hela den period som tvisten gäller.

Kanske finns det även en tredje tänkbar förklaring: EG-domstolen konstaterar att det tyska systemet rör ”arbetsvillkor, i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 76/207”. Men deltidsdirektivets antidiskrimineringsregel talar inte om ”arbetsvillkor” utan om ”anställningsvillkor”*. Motsvarande uttryck på engelska, som är deltidsdirektivets originalspråk, är ”working conditions” respektive ”employment conditions”.

Termerna är inte nödvändigtvis synonyma. Till exempel var de europeiska arbetsgivarorganisationerna UNICE och CEEP i ett skede i förhandlingarna om villkoren för anställda i bemanningsföretag beredda att godta att vissa ”working conditions”, t ex arbetstider, skulle vara desamma för inhyrda arbetstagare som för arbetstagarna i användarföretagen, medan de under inga omständigheter kunde gå med på samma princip när det gällde ”employment conditions”, exempelvis lön. Kanske är förklaringen till EG-domstolens tystnad när det gäller deltidsdirektivet helt enkelt att ledamöterna inte kunde enas om huruvida direktivet var tillämpligt på det tyska systemet, som ju rörde ”arbetsvillkor”. Och därmed blev det nödvändigt att passa.

Under alla omständigheter blir det spännande när domstolen så småningom blir tvungen att uttala sig om tolkningen av deltidsdirektivet. Om den anser distinktionen mellan arbetsvillkor och anställningsvillkor relevant får direktivet ett snävt tillämpningsområde. Och vi har fått ett intrikat gränsdragningsproblem på halsen.

Kerstin Ahlberg

Mål nr C-77/02, Erika Steinicke mot Bundesanstalt für Arbeit, dom den 11 september 2003

* I den svenska versionen används båda termerna men i de sju övriga språkversioner som jag själv kan kontrollera används konsekvent uttryck som motsvarar det svenska ”anställningsvillkor”.