EU & arbetsrätt 4 2003
Lägre pension till deltidsarbetande måste vara proportionell
För offentliganställda i Tyskland regleras frågor om pension i lag. Lagen innehåller komplicerade bestämmelser om beräkning av pensionens storlek. Av dessa följer att ålderspensionen för deltidsarbetande är lägre än för heltidsarbetade.
I två mål vid förvaltningsdomstolen i Frankfurt am Main uppkom frågan om lagreglerna var diskriminerande för två anställda som arbetat deltid. Förvaltningsdomstolen begärde förhandsavgörande från EG-domstolen om huruvida tillämpningen av den tyska lagen stred mot bl a likalöneprincipen i artikel 141 i EG-fördraget.
En första fråga var om sådan ålderspension som målet rörde utgör lön enligt artikel 141. I enlighet med tidigare praxis är det avgörande här om pensionen utbetalas till arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet mellan honom och hans tidigare arbetsgivare (anställningskriteriet).
Kriteriet kan vara svårt att tillämpa ifråga om pension som betalas till offentliganställda enligt ett lagstadgat system för social trygghet. Sådana trygghetssystem är ofta helt eller delvis knutna till den lön arbetstagaren fått. Skall sådan pension för offentligt anställda redan på grund av anställningskriteriet anses utgöra lön i likalönsprincipens mening?
Enligt EG-domstolen är så inte fallet. Domstolen anger tre kriterier för när den pension som det offentliga betalar till sina tidigare anställda är jämförbar med den pension som en privat arbetsgivare betalar till sina. Det första kriteriet är att pensionen är av intresse endast för en särskild kategori anställda. Det andra att den står i direkt relation till antalet tjänsteår och det tredje att beloppet beräknas på grundval av tjänstemannens senaste lön.
Domstolen ansåg mot bakgrund av dessa kriterier att den aktuella pensionen utgjorde lön enligt artikel 141 i EG-fördraget.
Nästa fråga var om det förhållandet att deltidsarbetande fick lägre pension än heltidsarbetande kunde utgöra indirekt diskriminering, då en betydligt högre andel kvinnor än män arbetar deltid. Enligt domstolen kunde detta innebära att kvinnliga arbetstagare diskrimineras i strid med likalöneprincipen, såvida inte bestämmelserna grundas på sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.
EG-domstolen underströk att frågan om skillnaden i behandling är motiverad av sakliga skäl skall bedömas av den nationella domstolen. Domstolen angav dock i domen vissa riktlinjer för denna bedömning.
Den tyska lagregleringen hade, när den infördes, motiverats av syftet att begränsa det offentligas utgifter. I målet framhöll den tyska regeringen därutöver att beräkningsreglerna i lagen vid en objektiv bedömning kunde sägas syfta till att åstadkomma en likabehandling av heltids- och deltidsarbetande tjänstemän.
Domstolen underströk att budgethänsyn inte kan motivera en skillnad i behandling som annars skulle utgöra indirekt diskriminering. Å andra sidan framhöll EG-domstolen att den nationella domstolen inte är bunden av de skäl som anfördes när regeln infördes, utan att en skillnad i behandling mellan män och kvinnor kan motiveras även av andra skäl än de som åberopades vid antagandet av den åtgärd varigenom denna skillnad i behandling infördes (jfr diskussionen i Arbetsdomstolens dom AD 2003 nr 74). Domstolen framhöll därvid att gemenskapsrätten inte utgör hinder för att ålderspension vid deltidsarbete beräknas enligt en regel prorata temporis.
Att pensionen minskas proportionellt i förhållande till den tid en deltidsarbetande arbetat mindre än heltidsarbetande anses objektivt motiverat då pensionen i ett sådant fall utgör en motprestation för en mindre arbetsinsats. En åtgärd som däremot leder till att pensionsbeloppet minskas mer än vad som följer av att perioder med deltidsarbete beaktas proportionellt är inte objektivt motiverad.
