EU & arbetsrätt 1 2004
Ovanligt drag av EG-domstolen banar väg för ny princip?
Skall domstolar kunna åsidosätta anställningsavtal och kollektivavtal som strider mot arbetsrättsliga direktiv och tilllämpa direktiven direkt i förhållande till berörda arbetstagare? Hittills har EG-domstolen alltid avvisat tanken på en sådan ”horisontell direkt effekt” av direktiv. Domstolens åtgärder i det pågående målet Pfeiffer tyder nu på att den kan vara på väg att byta fot.
Målet blir i så fall ännu ett i den rad där frågor om arbetstidsdirektivet (93/104) lett till omvälvande resultat. Här rör det Tyskland, som genomfört direktivet så att det är möjligt att sluta kollektivavtal om längre veckoarbetstid än 48 timmar. Möjligheten hade utnyttjas i ett kollektivavtal för det tyska Röda Korset.
Enligt direktivet kan dock undantag från 48-timmarsregeln göras endast om den enskilda arbetstagaren ger sitt samtycke. När sju räddningsassistenter vid Röda Korset ifrågasatte kollektivavtalet fick EG-domstolen frågan om arbetstidsdirektivets artikel 6.2 om veckoarbetstidens längd har direkt effekt, så att en enskild individ kan åberopa den inför domstol.
Sedan länge har EG-domstolen tillerkänt vissa EG-rättsliga bestämmelser direkt effekt när medlemsstater inte har genomfört bestämmelserna på ett korrekt sätt i sina rättsordningar. Principen innebär att den EG-rättsliga regeln då tillämpas i stället för nationell rätt.
Den direkta effekten är dock endast vertikal, det vill säga den kan enbart åberopas mot staten. Någon horisontell direkt effekt, en möjlighet att åberopa regelns direkta effekt mot ett privaträttsligt subjekt, har hittills inte erkänts av EG-domstolen.
För att säkerställa EG-rättens effektiva verkan har domstolen emellertid också utvecklat en doktrin om indirekt effekt, som innebär att de nationella domstolarna är skyldiga att tolka nationell lag i enlighet med EG-rätten, så länge det inte är direkt omöjligt. Slutligen kan enskilda som lidit skada därför att en medlemsstat inte har genomfört ett direktiv korrekt kräva skadestånd av staten, den s k Francovich-principen.
Pfeiffer-målet såg först ut som ett rutinmål. Det skulle avgöras av en av domstolens avdelningar utan muntlig förhandling. I maj 2003 avgav generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer sitt yttrande. Men den 13 januari 2004 vidtog EG-domstolen den ovanliga åtgärden att öppna processen igen. Målet överfördes till domstolen i plenum och en muntlig förhandling hölls den 9 mars.
Generaladvokaten hade i sitt yttrande slagit fast att artikel 6.2 i arbetstidsdirektivet har direkt effekt, men att denna ju inte kan åberopas mot ett privaträttsligt subjekt (som Röda Korset). Inte desto mindre menar generaladvokaten, med hänvisning till doktrinen om direktivs ”indirekta effekt”, att kollektivavtalet måste tolkas så att de berörda arbetstagarna inte tvingas att arbeta mer än 48 timmar i genomsnitt.
Resonemanget tycks innebära att inte bara lagstiftning (som i målet 14/83 van Colson) utan också andra rättsakter (inklusive privaträttsliga sådana som kollektivavtal) vilka bygger på nationell lag som strider mot direktivbestämmelser med direkt effekt måste tolkas i överensstämmelse med direktivet. Dessutom, till skillnad mot i målet Marleasing (C-106/89) är nationella domstolar skyldiga att tolka andra rättsakter i överensstämmelse med direktivet även om dessa grundar sig på nationell lagstiftning som uppenbart strider mot direktivbestämmelser med direkt effekt.
Den mest betydelsefulla formen av privaträttsliga instrument inom arbetsrätten är anställningsavtal. Generaladvokaten tycks alltså säga att anställningsavtal som grundar sig på nationell rätt måste tolkas i överensstämmelse med direktivbestämmelser som har direkt effekt.
De frågor som domstolen ställde till parterna i målet och till kommissionen inför den muntliga förhandlingen går emellertid i andra banor. Domstolen understryker direktivets syfte: att skydda arbetstagare som den svagare parten i anställningsavtalet, och tillägger att både EU och nationella domstolar måste säkerställa ett effektivt skydd (effet utile).
Den understryker vidare att klagomålen rör begränsningar av veckoarbetstiden, inte ekonomisk ersättning, vilket gör det svårt att väcka talan mot medlemsstaten enligt Francovich-principen.
Domstolen frågar vilka konsekvenser som ”med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall” skall följa av att en nationell lag är oförenlig med en direktivbestämmelse som har direkt effekt.
Detta kan syfta på en rad faktorer:
Bör ”horisontell direkt effekt” gälla då bestämmelser
med direkt effekt syftar till att skydda den svagare parten i anställningsförhållanden?
Det skulle innebära en särskild doktrin om effet utile för EG-arbetsrätten:
direktiv som skyddar arbetstagare skulle åsidosätta anställningsavtal
som strider mot direktivet.
Francovich-principen gör det bara möjligt att få ekonomisk ersättning från staten. Ett effektivt rättsmedel skulle kräva att nationell rätt tilllät att arbetsrättsliga bestämmelser med direkt effekt tog över anställningsavtal som strider mot dessa.
Det finns en risk för att domstolen inskränker sig till att kräva att de nationella domstolarna tolkar enbart kollektivavtal (som jämförbara med lagstiftning) i enlighet med direktiv. Ännu värre, i konsekvens med resonemanget i Francovich skulle domstolen kunna tillåta skadeståndskrav mot parterna i kollektivavtal (liksom mot medlemsstaten i egenskap av lagstiftare) som strider mot direktivbestämmelser med direkt effekt.
Pfeiffer-målet innehåller stora möjligheter – men också risker.
