EU & arbetsrätt 1 2004
Inte omöjligt utvidga arbetsrättsligt skydd även till uppdragstagare
I Sverige gäller arbetsrätten bara mellan arbetsgivare och arbetstagare, med undantag för vissa regler i arbetsmiljölagstiftningen. Uppdragstagare står utanför arbetsrättens personkrets och förhållandet mellan dem och deras huvudmän regleras av avtalsrätten, utom då den arbetsköpande parten är konsument.
Från andra EU-länder finns det emellertid exempel på att delar av arbetsrätten utvidgats till att omfatta andra än enbart arbetstagare.
I Frankrike, där arbetstagarbegreppet är snävare än det svenska, finns sedan länge bestämmelser som gör att yrkesgrupper som inte passar in i arbetstagarbegreppet – försäljare, journalister, mannekänger, fotomodeller och artister – ändå omfattas av arbetsrätten.
Då det svenska arbetstagarbegreppet är mindre fokuserat på arbetsgivarens kontroll över arbetstagaren än det franska skulle alla dessa i Sverige normalt anses som arbetstagare. Samma sak gäller människor som arbetar hemifrån, en grupp som i Frankrike bara omfattas av delar av arbetsrätten.
Intressantare är att delar av den franska arbetsrätten även gäller personer som är inlemmade i distributionsnätverk. Franchisetagare, föreståndare för livsmedelsaffärer och bensinstationer samt andra som förbundit sig att bara sälja varor från en viss grossist och givit denne inflytande över till exempel prissättning, omfattas av bland annat minimilönebestämmelser och uppsägningsregler, även om de har egna anställda som de i sin tur är arbetsgivare för. Lagstiftningen erkänner deras ekonomiska beroende av franchisegivare och grossister och försöker lindra de negativa följderna av detta, på samma sätt som för arbetstagare.
Ett land där utvecklingen mot att anpassa arbetsrättens personkrets till lagstiftningens syfte har gått långt är Storbritannien. Även om stora och viktiga delar av arbetsrätten, som anställningsskyddet och strejkrätten, fortfarande bara gäller arbetstagare, har ett annat begrepp, worker, använts för att definiera dem som omfattas av bland annat minimilöne- och arbetstidsregler. Workers är arbetstagare och ”andra som avtalat om att personligen utföra arbete” för en motpart som inte är konsument eller kund hos en hantverkare eller annan som driver en genuint självständig affärsrörelse.
I rättspraxis har graden av ekonomiskt beroende kommit att bli avgörande för att bestämma vilka frilansar och tjänsteföretagare som är workers. I en rättssociologisk studie utförd på uppdrag av det brittiska näringsdepartementet uppskattades det att worker-begreppet utvidgade de berörda delarna av arbetsrätten till att omfatta ytterligare 5 procent av arbetskraften, att lägga till de 80–92 procent som ansågs arbeta under förhållanden som i domstol skulle kunna tolkas som att de var arbetstagare.
Den brittiska diskrimineringslagstiftningen kastar sitt nät än vidare och omfattar, utan undantag, alla som avtalat om att leverera sin arbetskraft snarare än en vara. Även de som säljer tjänster till konsumenter är skyddade, och Överhuset, i egenskap av högsta domstol, har funnit att den sträcker sig så långt som till delägare i advokatbyråer, trots att klienten i målet formellt hade tecknat avtal med byrån och advokaten utnyttjat biträdande jurister i arbetet.
Till detta skall läggas att den brittiska regeringen sedan 1999 sitter på ett ännu outnyttjat bemyndigande att utvidga arbetsrättens personkrets till nya grupper.
En möjlighet, nämnd i ett diskussionsunderlag från det brittiska näringsdepartementet, är att bemyndigandet används för att utveckla en alltmer diversifierad personkrets där lagstiftningens syfte bestämmer dess räckvidd.
En annan möjlighet, som också togs upp, vore att helt överge det tämligen snäva brittiska arbetstagarbegreppet och ersätta det med worker-begreppet.
Reformer av arbetsrättens personkrets är inte oproblematiska. Det finns alltid en risk att man istället för att inkludera en grupp som annars inte skulle ha skyddats av lagstiftningen skapar en grupp av ”lagliga falska uppdragstagare”.
Så har till exempel skett i Italien där en rättslig kategori av beroende uppdragstagare, lavoratori parasubordinati, just avskaffats. Personer som kontinuerligt utförde arbete som koordinerades av en arbetsgivare, utan att för den skull uppfylla kraven för att vara arbetstagare, omfattades av samma processrättsliga regler som arbetstagare men var i övrigt utestängda från arbetsrätten. Viktigare var att de hade sitt eget pensionssystem, med lägre avgifter och lägre utbetalningar än det ordinarie systemet. I kombination med att arbetsgivarna ändå hade goda möjligheter att styra hur arbetet utfördes gjorde den billigare pensionen parasubordinati till väldigt attraktiv arbetskraft.
Mellan 1996, då det särskilda pensionssystemet infördes, och 2001 ökade antalet parasubordinati från kring en halv miljon till över två miljoner. 91 procent hade bara en uppdragsgivare per år, 98 procent hade två eller färre.
Hur vanligt det är att människor balanserar på gränsen mellan att vara arbetstagare och uppdragstagare är svårt att veta. Statistiken visar att de flesta OECD-länder haft ett uppsving i egenföretagande utanför jordbrukssektorn de senaste två-tre decennierna.
I synnerhet är det egenföretagande i tjänstesektorn som ökat, en sektor där många lever av att sälja sin arbetskraft snarare än en produkt. Men statistiken, som antingen bygger på de intervjuades egen uppfattning om sin rättsliga status eller på deras skatteregistrering, säger inget om hur relationen mellan den arbetsköpande och den arbetspresterande parten ser ut. Alla egenföretagare och uppdragstagare läggs i samma säck, ofta tillsammans med sina familjemedlemmar. Så sker exempelvis i SCBs arbetskraftsundersökningar.
