EU & arbetsrätt 1 2004
Likalönsprincipen omfattar även skenbart oberoende uppdragstagare
Begreppet arbetstagare i artikel 141 i EG-fördraget är ett gemenskapsrättsligt begrepp, som inte kan definieras med hänvisning till nationell rätt. Att en person formellt klassas som uppdragstagare enligt nationell rätt utesluter alltså inte att likalönsprincipen är tillämplig, om hans eller hennes oberoende bara är skenbart, så att det i själva verket handlar om en förtäckt anställning. Det framgår av pleniavgörandet i målet Allonby.
Debra Allonby blev tillsammans med 340 andra timanställda lärare uppsagd, sedan en ny lag antagits som innebar att deltidsanställda lärare måste behandlas lika som heltidsanställda, särskilt när det gällde pensioner. Det blev för dyrt, tyckte hennes arbetsgivare.
Två tredjedelar av de uppsagda var kvinnor. Efter uppsägningen erbjöds de att fortsätta arbeta för samma skola, men som självständiga uppdragstagare via en byrå, ELS, som förmedlade lärare till skolan. I ersättning fick de en andel av den avgift som byrån och skolan hade kommit överens om.
Detta gjorde att Allonby fick mindre betalt, trots att hon utförde samma arbete som de anställda på skolan, och dessutom miste möjligheten att ansluta sig till det lagreglerade tjänstepensionssystemet för lärare. Ett villkor för att kunna ansluta sig till pensionssystemet var nämligen att man hade en anställning. Självständiga uppdragstagare uteslöts sålunda.
Allonby väckte talan och hävdade att ELS var skyldigt att betala henne lika mycket (per timme) som en heltidsanställd lärare vid skolan. Hon hävdade också att staten diskriminerade henne när hon nekades tillgång till pensionssystemet därför att hon inte var anställd.
När det gäller det första kravet går EG-domstolens dom emot Debra Allonby. Likalönsprincipen är visserligen inte tillämplig enbart på fall där män och kvinnor arbetar för samma arbetsgivare, utan kan åberopas bl a då diskriminering följer direkt av regler i lag eller kollektivavtal. Men när skillnaderna i lön inte kan hänföras till en och samma källa finns det ingen som är ansvarig för löneskillnaden och som kan göra något åt den.
Det faktum att Debra Allonbys betalning påverkas av hur mycket skolan betalar byrån är inte tillräckligt för att man skall anse att den kommer från en och samma källa. Av samma skäl kan hon inte heller kräva att bli ansluten till pensionssystemet med hänvisning till att manliga lärare anställda av skolan får denna förmån.
Men sedan kommer den intressantaste delen av domen, som öppnar en annan möjlighet för Debra Allonby. Den rör frågan om huruvida det – lagstadgade – kravet på anställning för att få tillträde till pensionssystemet strider mot artikel 141, om man kan visa att en avsevärt mindre andel kvinnor än män kan få tillträde till systemet på grund av detta villkor. För att besvara den måste man, skriver domstolen, först tolka begreppet arbetstagare i artikel 141, för det andra avgöra exakt vilken kategori av personer som kan omfattas av jämförelsen och för det tredje undersöka vilka konsekvenser som följer om villkoret skulle vara oförenligt med likalönsprincipen.
Domstolen påpekar först att jämförelsen endast kan avse personer som är att betrakta som arbetstagare. Men, begreppet arbetstagare i artikel 141 kan inte definieras med hänvisning till nationell rätt utan är ett gemenskapsrättsligt begrepp. Till det kommer att begreppet inte kan tolkas restriktivt.Som arbetstagare i den mening som avses i artikel 141, måste man betrakta en person som under en bestämd tid utför tjänster för och under ledning av en annan person och får betalt för detta.
Frågan om det är ett sådant förhållande, måste besvaras i varje enskilt fall med hänsyn till alla faktorer och omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna. Det faktum att någon enligt nationell rätt är att betrakta som självständig uppdragstagare utesluter inte att hon enligt artikel 141 kan betraktas som arbetstagare, om hennes oberoende endast är skenbart så att det handlar om en förtäckt anställning*.
När det gäller lärare i Debra Allonbys situation skall hänsyn tas särskilt till vilka möjligheter de har att påverka sina arbetstider, och platsen för och innehållet i arbetet. Det faktum att lärarna på byrån inte är skyldiga att anta ett uppdrag har ingen betydelse i sammanhanget.
Då det gäller att klargöra om ett visst regelverk står i strid med artikel 141 är det i princip regelverkets tillämpningsområde som avgör vilka personer som kan omfattas av jämförelsen.
I fråga om regler för ett pensionssystem som är begränsat till att gälla endast företaget kan således den som känner sig diskriminerad inte åberopa likalönsprincipen om det inte finns en jämförelseperson i företaget. Är det som i detta fall fråga om en nationell lagstiftning kan dock kvinnan stöda sig på statistik på nationell nivå.
Om kravet på att läraren skall ha en anställning för att kunna anslutas till pensionssystemet gör att en mycket större andel kvinnor än män utestängs, utgör detta indirekt diskriminering. I så fall måste särbehandlingen vara motiverad av objektiva skäl. Att en person formellt är självständig uppdragstagare enligt nationell rätt kan inte rättfärdiga denna särbehandling.
Till sist slår domstolen också fast att om villkoret visats strida mot artikel 141 så skall det inte tillämpas. Och det gäller inte bara för offentliga myndigheter och sociala inrättningar, utan även för den berörda arbetsgivaren. Kvinnan kan då åberopa artikel 141 i EG-fördraget även gentemot arbetsgivaren.
* I den engelska versionen: ”...if this independence is merely notional”. När detta skrivs tre månader efter att domen gavs har varken den svenska eller den danska översättningen publicerats.
