EU & arbetsrätt 1 2004
Kontroll ursprungslandets sak enligt förslag om fri rörlighet för tjänster
I januari offentliggjorde kommissionen det förslag till direktiv om tjänster på den inre marknaden som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat om (nr 4/2003).
Förslaget innebär bl a att en medlemsstats möjligheter att kontrollera utländska företag som utstationerar arbetstagare till dess territorium begränsas.
Syftet med direktivet är att inrätta en rättslig ram för att avskaffa existerande hinder för tjänstetillhandahållares fria etablering och för den fria rörligheten för tjänster. Direktivet innehåller även åtgärder för att skapa ömsesidigt förtroende mellan administrativa myndigheter i respektive medlemsstat.
Förslaget bygger på principen om ursprungsland, som sedan länge gäller som huvudregel för fri rörlighet för varor. Principen innebär att den som tillhandahåller tjänsten enbart skall omfattas av ursprungslandets nationella lagstiftning.
När tillhandahållandet av tjänsten innebär att arbetstagare utstationeras från en medlemsstat till en annan, exempelvis av ett bemanningsföretag, gäller dock utstationeringsdirektivet, som stadgar att det är värdlandets arbets- och anställningsvillkor som gäller för arbetstagarna.
Det nya direktivförslaget innebär emellertid att värdlandets möjligheter att kontrollera det utländska företaget begränsas. Den stat där arbetet utförs skall göra de kontroller, inspektioner och utredningar som behövs för att se till att arbetstagarna får de arbets- och anställningsvillkor som de skall ha enligt utstationeringsdirektivet, och även vidta åtgärder om den utländska arbetsgivaren inte följer dessa regler.
Däremot får värdlandet inte kräva att den utländska arbetsgivaren eller arbetstagaren är registrerad i värdlandet eller har något slags tillstånd utfärdat där, att arbetsgivaren har en representant i värdlandet eller att han förvarar anställningsrelaterade handlingar på värdlandets territorium eller enligt de villkor som gäller där.
Värdlandet får som regel inte heller ställa krav på ”deklarationer”. I stället skall ursprungslandet se till att arbetsgivaren kan tillhandahålla myndigheterna i de båda länderna vissa uppgifter, bland annat vilka anställnings- och arbetsvillkor de utstationerade arbetstagarna har.
Ursprungslandet skall också bistå värdmedlemsstaten med att se till att utstationeringsdirektivets regler följs.
Principen om ursprungsland tycks undergräva principen om att det är värdlandets arbets- och anställningsvillkor som skall gälla för utförande av arbete. Vad det innebär för tilllämpningen av utstationeringsdirektivet att en värdstat inte kan kräva registrering, deklarationer och dylikt är oklart.
Saknas det anställningsrelaterade handlingar på medlemsstatens territorium kan myndigheter och fack där svårligen undersöka om de krav på anställnings- och arbetsvillkor som återfinns i utstationeringsdirektivet uppfylls av det utländska företaget.
För den nordiska arbetsmarknadsmodellen medför direktivförslaget särskilda problem. Förslaget behandlar i stor utsträckning hur kontroll och övervakning av tjänsteverksamhet skall äga rum.
I de nordiska länderna görs sådan kontroll många gånger av de fackliga organisationerna och myndigheterna har inte alltid den övervakningsfunktion som direktivet tycks avse. Om ett företag i princip inte behöver meddela sin närvaro i en medlemsstat blir det oklart vem facken skall förhandla och teckna kollektivavtal med.
Enligt kommissionens plan skall tjänstedirektivet vara antaget 2005. Förslaget har dock stött på motstånd, och det kommer sannolikt att ta betydligt längre tid att behandla än kommissionen hoppas.
