EU & arbetsrätt 2 2004

Norge: Premiär för allmängiltigförklaring för att motverka social dumpning

Den norska övergångsregleringen för individuella arbetssökande bygger på att man skall säga ja till arbetskraftsinvandring, men hindra diskriminering när det gäller löne- och anställningsvillkor. Personer från de nya medlemsländerna kan fritt komma och söka arbete i sex månader, men de måste ha uppehållstillstånd innan de kan börja arbeta.

Det skall inte finnas några restriktioner utifrån en värdering av arbetsmarknadsbehov, kvalifikationer eller liknande, men det skall som huvudregel krävas ett arbete motsvarande heltid (eventuellt genom flera anställningar), samt lön i överensstämmelse med kollektivavtal eller förordning, eller vad som är vanligt på samma ort/yrkesområde. Detta måste dokumenteras genom att arbetsgivaren lägger fram ett konkret erbjudande om arbete på en särskild blankett eller ett standardiserat anställningsavtal undertecknat av den sökande och arbetsgivaren.

Uppehållstillstånd ges för upp till tolv månader (med rätt till förlängning). Det ger rätt till välfärdsförmåner i linje vad som gäller för andra EU/EES-medborgare. Om arbetet upphör kan tillståndet upphöra, så att en ny period med arbetssökande måste påbörjas. Efter att lovligen ha uppehållit sig i landet i tolv månader kommer arbetstagare från de nya medlemsländerna att omfattas av det vanliga EU/EES-regelverket.

Regeringen har också föreslagit att man skall införa en registreringsskyldighet för alla kategorier av EU/EES-arbetstagare. Arbeidstilsynet skall enligt ett förslag från majoriteten i Stortinget utöva tillsyn över att villkoren för uppehållstillstånd (lön, arbetstid med mera) uppfylls och kan rikta sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot reglerna eller som medverkar till illegalt arbete.

Det är inte bestämt hur länge övergångsordningen skall gälla, men man har förberett en förstärkt statistikövervakning och löpande värdering av behovet i samråd med arbetsmarknadens parter. Ordningen innebär en markant liberalisering av villkoren för arbetskraftsinvandring från de nya medlemsländerna. Om man inte hade föreställt sig att arbetstagare därifrån i hög grad skulle anställas på deltid och/eller få lägre löner än andra EES-medborgare, kommer ordningen knappast att innebära några väsentliga inskränkningar i arbetsgivarnas möjligheter att rekrytera arbetstagare från de nya medlemsländerna.

Det är en utbredd uppfattning i Norge att det största trycket mot nationella löne- och anställningsvillkor kommer att komma genom utstationering av arbetstagare av företag och genom tjänsters fria rörlighet. LO har därför krävt allmängiltigförklaring av minimilönerna i flera kollektivavtal vid en rad stora anläggningsarbeten. Kravet ser ut att få stöd i Tariffnemnda och kommer i så fall att innebära en nyskapelse inom norsk arbetslivsreglering.

Den norska lagen om allmängiltigförklaring har hittills aldrig använts, och det kommer att uppstå många nya frågor om övervakning, Arbeidstilsynets roll, användning av stridsåtgärder, sanktioner med mera. Stortinget har också föreslagit att företagen skall kunna lägga fram personallistor och att arbetstagare skall kunna visa ID-kort, men en rad krav på att stärka förtroendevaldas rätt till insyn och samråd vid underentreprenader har avvisats.

Jon Erik Dølvik, Fafo