EU & arbetsrätt 3-4 2004
Väsentlig förstärkning av arbetsrättens konstitutionella dimension
Arbetsrättens konstitutionella dimension kommer att förstärkas väsentligt då EUs stadga om grundläggande rättigheter från år 2000 förs in i del II. Den har i åratal varit stark i tysk arbetsrätt, medan den har varit svag i en rad andra länder, inte minst i nordisk och i synnerhet dansk arbetsrätt.
I ingressen till EUs stadga om grundläggande rättigheter föreskrivs – efter att det sagts att stadgan bekräftar de grundläggande rättigheterna – att
”I detta sammanhang kommer stadgan att tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar med vederbörlig hänsyn till de förklaringar vilka fastställdes under ledning av presidiet för det konvent som utarbetade stadgan och vilka uppdaterades av Europeiska konventets presidium.”
Det finns således en direkt hänvisning till de förklarande anmärkningarna i konstitutionsfördraget, vilket ökar deras rättskällevärde jämfört med vad som är normalt för förarbeten till fördrag i EU-sammanhang.
Stadgans huvudsyfte är att synliggöra och bekräfta de grundläggande rättigheterna. Den omfattar både medborgerliga och politiska rättigheter samt ekonomiska och sociala rättigheter i en och samma text.
Stadgan består av en ingress och sju avdelningar om följande ämnen:
Avdelning I Värdighet
Avdelning II Friheter
Avdelning III Jämlikhet
Avdelning IV Solidaritet
Avdelning V Medborgarnas rättigheter
Avdelning VI Rättskipning
Avdelning VII Allmänna bestämmelser om tolkning och tillämpning av stadgan
Nästan alla bestämmelser i avsnitt IV om solidaritet är specifikt arbetsrättsliga och riktar sig uttryckligen till arbetsgivare och arbetstagare.
Om konstitutionsfördraget ratificeras ändras stadgan från att vara ”soft law” till EU-rättslig primärreglering (del II av EUs konstitution) med samma rättskälletyngd som de andra fördragen, inklusive företräde och direkt effekt. Stadgan skapar ingen ny kompetens eller några nya uppgifter för Gemenskapen och Unionen och ändrar inte de kompetenser och uppgifter som är fastlagda i fördragen.
Att stadgan fördragsfästs innebär framför allt en väsentlig förändring av rättskällestrukturen i den kollektiva arbetsrätten. Grundläggande rättigheter i den kollektiva arbetsrätten (föreningsrätt, strejkrätt m m) är idag primärt grundade på nationell rätt och folkrätt och har bara svagt EU-rättsligt stöd, nämligen i soft law (speciellt 2000 års stadga) och ett fåtal domar från EG-domstolen samt jämförelsevis svagt förpliktande element i fördragstexterna.
I jämförelse med nuvarande situation blir alltså konstitutionsfördragets del II, till exempel artikel II-72 om föreningsfrihet och artikel II-88 om strejkrätt betydligt starkare. De blir i varje fall bindande för lagstiftare på områden som EU reglerar med det innehåll EG-domstolen tolkar in i dem. Vad det närmare innebär är idag en öppen fråga, exempelvis om artikel II-72 kommer att tolkas som ett förbud mot organisationsklausuler och om artikel II-88 kommer att tolkas som en rätt till sympatistrejk. De kommer sannolikt också att bli direkt förpliktande för privata och offentliga arbetsgivare.
Ruth Nielsen
