EU & arbetsrätt 1 2005
Transports sak prövas i Europadomstolen
Byggindustrierna väntar på besked
Nyligen beslöt Europadomstolen för mänskliga rättigheter att bevilja prövningstillstånd i ytterligare ett av de mål rörande olika aspekter av svenskt arbetsliv som på senare år hamnat under domstolens lupp.
I höstas avgjordes Kellermann-målet till regeringens fördel. Då var det domarsammansättningen i AD som prövades (se EU & arbetsrätt nr 3 – 4/2004).
Vidare tycks förlikning vara på gång, dock ännu ej formellt fastställd, i ett annat mål. Målet rör en man som arbetade på en restaurang på Jönköpings flygplats och som av Luftfartsverket bedömdes vara en säkerhetsrisk. Följaktligen fick han inte vistas på flygplatsen och förlorade sitt jobb. Luftfartsverkets beslut kunde inte överklagas. Enligt mannens talan inför Europadomstolen stred detta mot artikel 6 om rätten till domstolsprövning i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Enligt uppgift får mannen 275 000 kr genom förlikningen. Regeringen undgår därmed risken att förlora målet, vilket skulle kunna medföra krav på lagändringar som gör det möjligt att överklaga dessa beslut.
Kvar i Europadomstolen finns två intressanta mål. I det första medgavs prövningstillstånd den 30 november förra året. Därmed klargjordes att talan inte är uppenbart ogrundad, vilket är ett första viktigt steg.
Målet rör ett kollektivavtal mellan Svenska Transportarbetarförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) enligt vilket arbetsgivarna inte fick lägga ut tidningsdistribution på entreprenad. En arbetsgivare trotsade förbudet och hyrde in fristående distributörer. Transport stämde arbetsgivaren inför AD för brott mot kollektivavtalet och vann där. Arbetsgivaren klagade då inför Konkurrensverket och hävdade att klausulen var konkurrenshämmande. Konkurrensverket höll med och ålade TU och dess medlemsföretag att inte tillämpa klausulen. Eftersom Transport inte formellt var part i målet kunde förbundet inte överklaga beslutet.
Transport väckte talan vid Europadomstolen och hävdade att artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen kränkts eftersom förbundet inte hade möjlighet att angripa beslutet. Dessutom menade Transport att artikel 11 om skyddet för föreningsfriheten kränkts eftersom en kollektivavtalsbestämmelse satts åt sidan.
Domstolen beslöt att ta upp målet till prövning på grund av de påstådda kränkningarna av artikel 6. När det gäller föreningsfriheten påtalar domstolen att kollektiv förhandling och kollektivavtal är ett av de viktigaste medel fackföreningarna har för att uppfylla syftet med artikel 11, d v s att tillvarata medlemmarnas intressen. Det innebär dock inte att artikeln garanterar en rätt för en fackförening att upprätthålla ett kollektivavtal om en viss fråga för en obegränsad tid.
Domstolen tycks här fästa avseende vid att klausulen varit i bruk under 20 år. Denna del av klagomålet avvisades därför. Argumentationen är här lite märklig. Klausulens livslängd borde inte ha någon betydelse. Det centrala i detta fall är ju att en offentlig myndighet ogiltigförklarar en kollektivavtalsbestämmelse. Det hade varit mer förståeligt om domstolen konstaterat att kollektivavtal som strider mot svensk lag – vilket Konkurrensverket bedömt vara fallet här – inte skyddas av artikel 11. Denna argumentation hade också varit förenlig med ILO:s praxis på området och således okontroversiell.
Centralt är dock att fackföreningen inte hade möjlighet att överklaga beslutet till Marknadsdomstolen. Det torde därför bli intressant att följa målets fortsatta handläggning.
Det andra pågående målet inför Europadomstolen rör Sveriges Byggindustriers och sex oorganiserade byggnadsarbetares klagomål om brott mot den negativa föreningsfriheten. Här har regeringen just lämnat synpunkter på klagomålet och frågan om prövningstillstånd är ännu inte avgjord. Målet rör en kollektivavtalsklausul som innebär att alla byggnadsarbetare skall betala en avgift till en av Svenska Byggnadsarbetareförbundets klubbar för att den granskar att deras löner är avtalsenliga.
Enligt klagomålet står klausulen i strid med den negativa föreningsfriheten i Europakonventionens artikel 11 och diskrimineringsförbudet i artikel 14. Det senare motiveras med att klausulen tillämpas olika på oorganiserade arbetstagare och arbetstagare som är medlemmar i minoritetsorganisationer.
Regeringen påpekar att frågeställningen redan behandlats av Europeiska kommittén för sociala rättigheter (se EU & arbetsrätt nr 3/2003). Avgörande i kommitténs bedömning tycks vara om arvodena motsvarar de utgifter fackföreningen har för granskningen. Detta torde bli en central fråga för utgången av målet i Europadomstolen och parterna lägger i sina framställningar mycket krut på att visa hur det förhåller sig med den saken – med motsatt resultat.
En ytterligare central fråga, särskilt om det kan visas att arvodena även finansierar den allmänna fackliga verksamheten, är om avgiften medför att de enskilda arbetstagarnas övertygelse kränks. En tredje fråga som lär få stor betydelse är skillnaden i behandling av oorganiserade och arbetstagare som är medlemmar i minoritetsorganisationer. Här innebär AD:s praxis att de senare inte får tvingas att betala granskningsarvoden till en annan fackförening än den de är medlemmar i. Detta skulle nämligen stå i strid med den positiva föreningsrätten, oavsett vad arvodena går till.
Skillnaden i behandling av oorganiserade och minoritetsorganiserade förefaller bekymmersam för regeringen. Det är därför inte förvånande att den i sitt svar fäster vikt vid att den negativa föreningsfriheten inte tycks åtnjuta ett lika omfattande skydd enligt artikel 11 som den positiva.
Application no. 53507/99 by Swedish Transport Workers’ Union against Sweden, Decision 30 November 2004
Application no. 59403/00 by Anders T. Jonasson against Sweden
Application no. 75252/01 Evaldsson et al v. Sweden
