EU & arbetsrätt 4 2005
Yttranden i massmedier kan vara otillåtet hinder för varors fria rörlighet, anser generaladvokat
Om en statstjänsteman framträder i massmedierna och påstår att en maskin som godkänts i tillverkningslandet inte uppfyller kraven i maskindirektivet (98/37) så kan staten bli skadeståndsskyldig – även om tjänstemannen har rätt i sak! Det är innebörden av generaladvokatens förslag till dom i ett mål där en ingenjör vid det finska social- och hälsovårdsministeriet tillsammans med sin arbetsgivare krävs på skadestånd av ett italienskt företag. Det är ett av de alltfler mål som rör avvägningen mellan skyddet för en grundläggande rättighet, här yttrandefriheten, och reglerna om fri rörlighet.
Ingenjören, Tarmo Lehtinen, handlade ett ärende om marknadskontroll som hade inletts efter en olycka då en bil hade fallit ned från en fordonslyft. Lyften hade godkänts i Italien. Lehtinen ansåg att kontrollorganet hade misstolkat maskindirektivets krav och att lyften aldrig borde ha godkänts. Han föreslog därför att ministeriet skulle förbjuda marknadsföring och försäljning av fordonslyftarna i Finland. Den chef som var behörig att fatta beslut menade dock att ärendet måste utredas vidare. Medan utredningen pågick framträdde Lehtinen i olika medier och sade att lyftarna var farliga. Eftersom han uttryckte åsikter som stred mot ministeriets officiella ståndpunkt fråntogs han ansvaret för ärendet. Han fortsatte dock att sprida sin rapport, bland annat till det svenska Arbetsmiljöverket och till europeiska sakkunniga. Ministeriet beslöt till sist att inte vidta några åtgärder mot tillverkaren av fordonslyftarna, A.G.M.-COS.MET.
Enligt AGM minskade företagets omsättning och bolagsvärde kraftigt på grund av Lehtinens handlande och bristen på offentliga tillrättalägganden från ministeriet. Bolaget väckte därför talan om skadestånd mot både finska staten och Lehtinen personligen. Tammerfors tingsrätt hänsköt målet till EG-domstolen för att få svar på i huvudsak tre frågor: Var det Lehtinen eller hans chefer som tolkade maskindirektivet rätt? Kan hans handlande likställas med sådana kvantitativa importbegränsningar som är förbjudna enligt artikel 28 i EG-fördraget? Och om det är så, kan staten och/eller Lehtinen själv bli skadeståndsskyldiga?
Generaladvokaten Juliane Kokotts förslag till dom lär glädja ingenjören åtminstone på en punkt: enligt henne ger uppgifterna vid handen att AGMs fordonslyftar verkligen inte uppfyller säkerhetskraven i maskindirektivet. Ändå är det inte givet att det var tillåtet att göra som han gjorde. Om en medlemsstat konstaterar att en godkänd maskin är farlig skall den enligt direktivet visserligen vidta alla lämpliga åtgärder för att avlägsna den från marknaden och dessutom underrätta kommissionen om sitt beslut, men till dess att den gjort det gäller presumtionen att maskinen uppfyller kraven. Och i det här fallet hade ju det behöriga ministeriet varken fattat något sådant beslut eller underrättat kommissionen. Därmed var det fortfarande förbjudet att hindra att fordonslyftarna släpptes ut på marknaden, resonerar Kokott.
Nästa fråga är därför ifall Lehtinens handlande faktiskt innebar en sådan begränsning, och om den i så fall var förbjuden eller om den kunde rättfärdigas med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller yttrandefriheten. Eftersom förbudet riktar sig till medlemsstaterna, beror svaret på om hans yttranden skall tillskrivas finska staten, eller om han handlat som privatperson. Det beror i sin tur på om aktörerna på marknaden fått intrycket att det handlade om officiella upplysningar eller ej, menar generaladvokaten. Enligt henne talar omständigheterna för att Lehtinen i vissa situationer handlat helt som privatperson, medan hans handlande vid andra tillfällen skall tillskrivas staten. Här måste omständigheterna utredas ytterligare, och det är den finska domstolens sak.
Om denna då kommer fram till att Lehtinen handlat som företrädare för staten är hans uttalanden åtgärder som begränsar eller hindrar att en godkänd maskin släpps ut på marknaden. De kan då inte heller rättfärdigas vare sig med hänvisning till skyddet för människors hälsa eller med stöd av yttrandefriheten. Syftet att skydda hälsan hade kunnat nås med mindre ingripande åtgärder, och någon yttrandefrihet för egen del kan staten inte göra anspråk på, skriver Kokott. Om Lehtinens handlande kan tillskrivas staten, kan staten också bli skadeståndsskyldig. På direkt fråga svarar generaladvokaten att det dessutom är möjligt, men inte nödvändigt, att föreskriva ett kompletterande skadeståndsansvar för tjänstemannen själv.
Skulle Tammerfors tingsrätt i stället anse att Lehtinen yttrat sig som privatperson så har han utnyttjat sin yttrandefrihet, som staten är skyldig att respektera. Å andra sidan är medlemsstaterna också skyldiga att säkerställa den fria rörligheten för varor. Vid en sådan konflikt kan staten vara tvungen att ingripa, så att det hinder för den fria rörligheten som yttrandena orsakar står i rimlig proportion till skyddet för yttrandefriheten, menar generaladvokaten. Frågan är alltså om finska staten har gjort tillräckligt för att säkra den fria rörligheten ifall Lehtinen anses ha handlat som privatperson. Det menar Kokott att den gjort då ministeriet på olika sätt tagit avstånd från hans påståenden. Med det vida utrymme för skönsmässig bedömning som staten har i detta sammanhang kunde den utgå från att de hinder för den fria rörligheten som kvarstod måste godtas, eftersom den inte hade kunnat åstadkomma ett längre gående skydd för denna utan oproportionerliga inskränkningar i Lehtinens yttrandefrihet. Den hade t ex inte kunnat ge honom yttrandeförbud.
Det blir intressant att se om EG-domstolen håller med sin generaladvokat.
