EU & arbetsrätt 2 2006
Intressegemenskap mellan överlåtare och förvärvare inget avgörande kriterium på övergång av verksamhet
Att det finns en intressegemenskap, t ex ett koncernsamband, mellan två företag som slår ihop liknande verksamheter och driver dem vidare innebär inte nödvändigtvis att det sker en övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets mening. Det framgår av en dom från Norges Høyesterett, som klargör en fråga som varit omdiskuterad i Norge.
Målet rörde en tvist som uppstod efter att SAS-koncernen köpt flygbolaget Braathens ASA och genomfört en större omstrukturering. Som ett led i denna beslöt Braathens att outsourca marktjänsterna till systerföretaget SAS Scandinavian Ground Service (SAS/SGS). Braathens hade 1130 anställda för att utföra marktjänsterna. Av dessa fick 265 anställning i SAS, men på sämre villkor.
Själva tjänsteleveransen var formaliserad i ett ramavtal. Braathens åtog sig att köpa alla marktjänster från SAS, och SAS skulle rekrytera nödvändig extrapersonal från Braathens. Vidare skulle SAS köpa 4 – 7 procent av Braathens utrustning mätt i enheter, till ett värde av ca 21,6 miljoner norska kronor. Värdet på hela markserviceutrustningen beräknades till mellan 70 och 86 miljoner kronor.
368 arbetstagare stämde SAS (och Braathens). Med hänvisning till att överföringen av marktjänsterna innebar en övergång av verksamhet krävde de att deras anställningar skulle överföras till SAS med oförändrade villkor.
De norska reglerna om verksamhetsövergång genomför EUs direktiv om övergång av verksamhet (2001/23). För att de skall bli tilllämpliga måste den verksamhet som överförs vara i huvudsak densamma – ha ”bevarat sin identitet” – efter övergången.
SAS vann i tingsrätt och lagmansrätt.
Dessa utgick från det faktum att
EG-domstolen i flera mål har gjort
identitetsbedömningen utifrån synen
att en enda faktor kan karakterisera
verksamheten och därmed har större
vikt än andra faktorer (se bl.a. avgörandet
i målet C-172/99 Oy Liikenne). Mot den bakgrunden kom underinstanserna
fram till att det inte
hade överförts tillräckligt mycket av
vare sig utrustning eller anställda för
att det skulle vara en övergång av
verksamhet i direktivets mening.
Høyesterett framhöll däremot att
marktjänster på en flygplats inte kan
karakteriseras genom någon enstaka faktor. Det är en ”blandverksamhet”
där frågan om huruvida identiteten
är bevarad måste avgöras genom en
samlad bedömning. Efter en bedömning
av likheten i hur tjänsterna utfördes,
antal och värdet av den överförda
utrustningen, antal anställda
och de lokaler och den utrustning
som flygplatsägaren ställde till förfogande,
kom Høyesterett fram till
att det var en verksamhetsövergång.
Arbetstagarsidan vann alltså i sak, men fick inte medhåll på alla punkter i sin argumentation. Den hade bland annat anfört att man vid bedömningen av om verksamhetens identitet är bevarad måste skilja mellan en övergång som sker direkt mellan två parter och situationer då tre parter är inblandade. Høyesterett menade emellertid att EG-domstolens praxis inte ger stöd för att det finns någon principiell skillnad mellan dessa situationer.
Høyesterett höll inte heller med om att det som en allmän utgångspunkt måste anses föreligga en verksamhetsövergång när företag som har en intressegemenskap – t.ex. företag inom samma koncern – slår ihop liknande verksamheter och driver dem vidare i samlad och rationaliserad form. Också i sådana situationer måste frågan om identiteten är bevarad grunda sig på de kriterier som EG-domstolen har utvecklat. Samtidigt anmärkte Høyesterett att det ”nog finns orsak att tro” att identitetskravet i praktiken oftare är uppfyllt i sådana situationer.
Høyesterett bygger som sagt på en helhetsbedömning i målet, något som är välkänt från EG-domstolens praxis och på det sättet inte nyskapande. Men domen klargör två frågor som varit omdiskuterade i Norge, dvs. om reglernas tillämpning i koncernsituationer och om det gäller olika krav vid övergångar i tvåpartsförhållanden och trepartsförhållanden.
