EU & arbetsrätt 3 2006
Kontroversiell grönbok om arbetsrättens framtid dröjer
Ska EU överge den fördragsfästa principen att arbets- och levnadsvillkor ska harmoniseras uppåt, d v s mot ständiga förbättringar för arbetstagarna? Ja, så kan man i varje fall tolka ett utkast till så kallad grönbok om arbetsrättens utveckling som utarbetats inom Europeiska kommissionen, men vars publicering gång på gång har skjutits upp. Grönboken har emotsetts med förväntan av dem som intresserar sig för EU:s sysselsättnings- och socialpolitik, då det länge varit tyst om vad kommissionen vill och flera aktuella projekt har gått i stå (revideringen av arbetstidsdirektivet, direktivet om arbete i bemanningsföretag mm). Sedan arbetsmarknadens parter sett ett utkast vädjade den europeiska arbetsgivarorganisationen UNICE till kommissionens ordförande att revidera innehållet och skjuta upp offentliggörandet av grönboken. Europeiska fackliga samorganisationen, EFS, kräver tvärtom att den ska släppas.
Dokumentet utgår från honnörsordet flexicurity. Kommissionen vill alltså främja flexibilitet i kombination med anställningstrygghet oberoende av anställningsformer. Den vill ta upp en grundläggande diskussion om olika anställningsformer i EU och bidra till arbetet med att förbättra och modernisera den arbetsrättsliga regleringen i syfte att skapa klara och tydliga rättigheter och skyldigheter inte minst för små och medelstora företag.
Utkastet till grönbok är intressant i två hänseenden. Det innehåller två principiella, nya linjedragningar, vilka bägge är kontroversiella.
För det första har man övergett den fördragsfästa principen om harmonisering uppåt, genom att avisera att man måste försämra tryggheten för dem som har ”normala” (standard) anställningar. Motiveringen är att det är så många som har atypiska anställningsförhållanden eller som står utanför arbetsmarknaden att vi ”inte kan låta bördan av anpassning till förändringar bäras huvudsakligen av dem som har atypiska anställningar”. Det rättsliga ramverket innehåller enligt kommissionen inte tillräckliga drivkrafter för dem som har vanliga, fasta anställningar att ”utforska möjligheterna till större flexibilitet i arbetet” (explore opportunities for greater flexibility at work). Arbetsrättens mest skyddsvärda intressenter verkar inte längre vara de anställda, utan småföretagen. Vad man vill uppnå förblir något oklart, utöver att skyddet för dem som har fasta anställningar bör luckras upp.
Den andra principiella nyheten är att grönboken tar upp frågan om hur begrepp som anställningsförhållande och egenanställning (self-employment) bör definieras och alltså ger sig på kärnbegrepp i den nationella arbetsrättsliga regleringen. Detta är frågor som i allmänhet lämnats utanför EUs harmoniseringsambitioner. Texten är klart inspirerad av ILOs rekommendation 198 om anställningsförhållandet (employment relationship), som antogs sommaren 2006. Det är inte överraskande att arbetsgivarna, som röstade mot rekommendationen i ILO, är kritiska till att samma frågeställning nu lyfts upp som ett eventuellt område för harmonisering inom EU. Också i denna del är skrivningarna i utkastet emellertid allmänna och diffusa.
Utkastet innehåller också skrivningar om behovet av samarbete mellan medlemsstaterna för att säkra att arbetsrätten efterlevs, och om behovet av att garantera flexibla övergångar mellan studier, arbete och olika ledigheter. Dessa förslag är värda allt understöd och kan även förklara varför EFS vill att grönboken skall läggas till grund för vidare diskussioner om arbetsrättens utveckling inom EU.
Helhetsintrycket blir trots allt att kommissionen och kommissionär Spidla står både råd- och perspektivlösa inför arbetsrättens framtida utmaningar. Det är därför att hoppas att arbetsmarknadens parter, medlemsstater, medborgarorganisationer och forskare kan komma med synpunkter och initiativ, som gör att utvecklingen av EUs sociala dimension inte stannar upp helt och hållet.
