EU & arbetsrätt 3 2006
Tidsbegränsade anställningar är ”på varandra följande”
trots drygt 20 dagars avbrott
Ett avbrott på drygt 20 dagar mellan två tidsbegränsade anställningar hindrar inte att de räknas som ”på varandra följande”. Som ”objektiv grund” för att förnya en tidsbegränsad anställning krävs konkreta, verksamhetsanknutna skäl. Och det går att ha olika sanktioner för missbruk av sådana anställningar i offentlig sektor och i privat. Det är innebörden av de första domarna där EG-domstolen tolkar EUs visstidsdirektiv.
Ett huvudsyfte med direktiv 1999/70 om visstidsarbete är att förhindra missbruk av på varandra följande tidsbegränsade anställningar. Det anger därför åtgärder mot missbruk, av vilka medlemsstaterna ska vidta minst en. Det kan antingen vara regler om objektiva grunder för att förnya en tidsbegränsad anställning, en övre sammanlagd tidsgräns för flera sådana anställningar eller ett högsta antal gånger som en sådan anställning får förnyas.
Målet Adeneler rörde grekiska regler om när på varandra följande tidsbegränsade anställningar skulle övergå i en tillsvidareanställning. För att de skulle räknas som ”på varandra följande” fick det inte ha gått mer än 20 arbetsdagar mellan dem. För offentliga arbetsgivare var det dessutom förbjudet att låta tidsbegränsade anställningar övergå i tillsvidareanställning, även när de tillgodosåg ett varaktigt behov av arbetskraft. Inga regler mot missbruk fanns i den offentliga sektorn.
EG-domstolen dömer ut 20-dagarsregeln som oförenlig med direktivet. Visserligen definierar medlemsstaterna själva när anställningar ska anses följa på varandra. Deras tolkning får dock inte äventyra ramavtalets syfte eller verkan. Regeln är för rigid, menar domstolen, då den gör det möjligt att anställa arbetstagare tillfälligt under flera års tid, eftersom de sällan har något annat val än att godta avbrott på ungefär 20 dagar mellan varje anställning. På så sätt kan arbetsgivaren undvika att anställningarna övergår till tillsvidareanställningar oberoende av hur många år arbetstagaren varit anställd för samma arbete och oavsett att arbetsgivarens behov inte är tillfälligt utan tvärtom konstant och varaktigt.
EG-domstolen klargör också att det faktum att det finns en allmän lagregel som förbjuder att tidsbegränsat anställda tillsvidareanställs inom offentlig sektor inte är en objektiv grund för att förnya tidsbegränsade anställningar. Regeln saknar nämligen samband med den aktuella verksamheten och visar inte objektivt att förnyelsen är lämplig och nödvändig för att tillgodose ett verkligt behov. Om den tilläts, skulle den innebära en risk för missbruk och åsidosätta både skyddet mot otrygga anställningsförhållanden och principen om tillsvidareanställning som generell anställningsform. Objektiva grunder är istället konkreta omständigheter som särskilt hänger ihop med en viss verksamhet. De kan följa av arbetets natur eller av landets strävan att nå ett legitimt socialpolitiskt mål.
Medlemsstaterna ska införa regler mot missbruk av tidsbegränsade anställningar. Om missbruk ändå sker, ska det finnas regler som effektivt beivrar det och skyddar arbetstagarna mot dess konsekvenser. Det är de nationella domstolarna som avgör om sanktionerna uppfyller dessa krav. Gör de inte det, är en regel som den grekiska inte tillåten.
I målen Marrosu och Vasallo klargörs rättsläget ytterligare. Målen rörde arbetstagare vars tillfälliga anställningsavtal inte förnyats, enligt en italiensk reglering som liknar den i Adeneler. Enligt italiensk rätt ska en tidsbegränsad anställning automatiskt övergå i en tillsvidareanställning om den fortsätter efter att avtalstiden eller en viss längsta period har löpt ut. Även i Italien undantas dock den offentliga sektorn från denna huvudregel, då offentlig anställning tillsätts genom uttagningsprov. Offentliga arbetsgivare som bryter mot reglerna om tidsbegränsning kan i stället tvingas betala skadestånd till drabbade arbetstagare.
EG-domstolen betonar att medlemsstaterna enligt direktivet varken måste föreskriva villkor för när tidsbegränsad anställning får användas eller att tidsbegränsade anställningar ska övergå i tillsvidareanställning. De får, om det är befogat, ta hänsyn till särskilda branschers eller arbetstagargruppers behov. Regler som innebär att missbruk av tidsbegränsade anställningar ska leda till tillsvidareanställning i privat, men inte i offentlig, sektor är därför tillåtna. Det gäller dock endast under förutsättning att medlemsstaten tillhandahåller en annan effektiv åtgärd som hindrar och beivrar sådant missbruk i den offentliga sektorn. Om direktivet inte föreskriver några särskilda påföljder, ska nationella myndigheter vidta lämpliga åtgärder för att garantera dess fulla verkan. Sanktionerna ska då vara likvärdiga med dem som reglerar liknande nationella situationer. Enligt EG-domstolen verkar de italienska reglerna, till skillnad från de grekiska, vid första anblicken vara förenliga med direktivet.
Mål C-212/04, Konstantinos Adeneler
med flera mot Ellinikos Organismos
Galaktos (ELOG), dom 4 juli 2006.
Mål C-53/04 Cristiano Marrosu och
Gianluca Sardino mot Azienda
Ospedaliera Ospedale San Martino di
Genova e Cliniche Universitarie
Conventzionate, dom 7 september
2006.
Mål C-180/04 Andrea Vassallo mot
Azienda Ospedaliera Ospedale San
Martino di Genova e Cliniche
Universitarie Conventzionate, dom 7
september 2006
