EU & arbetsrätt 4 2006
EG-DOMSTOLEN STÄLLER FRÅGOR I LAVAL-MÅLET:
Varför har kommissionen bytt åsikt
om utstationeringsdirektivet?
Varför har Europeiska kommissionen ändrat sig om Sveriges sätt att genomföra utstationeringsdirektivet? Det är en av de frågor som EG-domstolen har ställt till kommissionen, Sveriges regering och parterna i Laval-målet, inför den muntliga förhandlingen i januari. Det är tydligt att domstolen anser att dessa frågor har betydelse för målets utgång.
Frågan till kommissionen handlar om skillnaden mellan vad den sade år 2003 i det meddelande där den gick igenom hur medlemsstaterna genomfört utstationeringsdirektivet (KOM(2003) 458), och vad den nu säger i sin inlaga i Laval-målet (se EU & arbetsrätt nr 1/2006 sid 2).
Då skrev kommissionen att medlemsstater som inte har allmängiltiga kollektivavtal utan vill utnyttja möjligheten i direktivets artikel 3.8 andra stycket att tillämpa kollektivavtal ”som gäller allmänt” eller ”som ingåtts av de mest representativa organisationerna” på utländska företag, måste ange detta i den lag som införlivar direktivet med nationell rätt. Om de inte har gjort det, kan de inte kräva att företag som utstationerar arbetstagare dit ska tilllämpa dessa kollektivavtal. Kommissionens slutsats blev att det i dessa länder endast är de arbets- och anställningsvillkor som anges i lag som ska tillämpas på utstationerade arbetstagare. Resonemanget syftade bland annat på Sverige.
I sin inlaga tre år senare skriver kommissionen tvärtom att den svenska metoden för att säkra att bestämmelser om lön i svenska kollektivavtal tillämpas i förhållande till utländska företag, där det praktiska genomförandet har delegerats till arbetsmarknadens parter, i princip är tillfyllest för att uppfylla direktivets ändamål. Det är detta byte av ståndpunkt som EG-domstolen vill att kommissionen förklarar.
Till den svenska regeringen ställer domstolen frågor om hur stor andel av svenska företag som inte är bundna av kollektivavtal och om vad som i så fall gäller. Hur fastställs löner och arbetsvillkor i dessa företag? Hur undviker de att utsättas för stridsåtgärder? Och finns det avtalslösa företag just i byggbranschen?
Regeringen konstaterar att frågan om kollektivavtalens täckningsgrad är svår att besvara. Enligt en uppskattning från Nutek omfattas ca 42 procent av företag med anställda inom den privata sektorn av kollektivavtal. Om man ser till antalet anställda uppgår täckningsgraden dock till ca 90 procent. Problemet är, som regeringen ser det, att siffrorna omfattar alla verksamheter som har någon enda anställd under någon del av året, inklusive familjeföretag där endast ägaren själv eller någon familjemedlem är anställd. Vid dessa små företag är kollektivavtal ovanliga, och när det gäller familjeföretag är stridsåtgärder (med undantag för anställningsblockad) för att få till stånd kollektivavtal förbjudna. Regeringen utgår från att domstolen främst vill veta vad som gäller för näringsidkare som har anställda mer än rent tillfälligt och som alltså är arbetsgivare och företag i ordets vanliga mening. Den kommer till sist fram till att mellan 57 och 75 procent av dessa täcks av kollektivavtal, och att den rätta siffran sannolikt ligger närmare det högre talet. Den svarar också ja på frågan om det finns byggföretag bland de avtalslösa, men att det torde vara mycket ovanligt att byggföretag som har anställda i någon omfattning saknar kollektivavtal.
På frågan om hur sådana svenska företag undviker att utsättas för stridsåtgärder svarar regeringen att det enda sättet (för andra företag än familjeföretag) är att gå med på den fackliga organisationens begäran om att sluta kollektivavtal.
Till parterna i målet ställer EGdomstolen två frågor. Dels vill den veta exakt vilka villkor i byggnadsavtalet som det utstationerande företaget måste godta innan man förhandlar om vilka löner arbetstagarna ska ha, dels frågar den om olika avgifter som företaget måste betala.
Arbetsgivarparterna har inte offentliggjort sitt svar.
Arbetstagarsidan svarar att löneförhandlingar och förhandlingar om kollektivavtal (hängavtal) i praktiken kan bedrivas parallellt, så att ett företag som inte vill teckna hängavtal innan parterna är ense i lönefrågan kan avstå från det. Det normala är ändå att företaget först tecknar ett hängavtal. Då inträder fredsplikt och företaget kan inte utsättas för stridsåtgärder medan löneförhandlingarna pågår. Om parterna inte kan komma överens i dessa förhandlingar tillämpas en stupstocksregel i byggnadsavtalet, som i detta fall innebar att lönen skulle bli 109 kr i timmen.
När hängavtalet är slutet är arbetsgivaren i princip bunden av alla bestämmelser i avtalet, men vilka som i realiteten blir tillämpliga beror på vilken typ av byggnadsobjekt det handlar om och hur arbetet bedrivs. Enligt arbetstagarparterna torde endast en mindre del av reglerna bli tillämpliga för utländska företag som bedriver verksamhet i Sverige med utstationerad arbetskraft.
När det gäller de avgifter som
domstolen frågar om framhåller arbetstagarparterna
bl a att det så kallade
granskningsarvodet är ett arvode
som Byggnads får för att granska
att arbetsgivaren betalar ut rätt lön.
Granskningen gäller alla arbetstagares
löner, oavsett om de är organiserade
eller ej. Den motiveras av att
byggnadsarbetarna ständigt byter arbetsplats
och att nya löneöverenskommelser
träffas för varje nytt arbete.
Enligt förbundet har framförallt
mindre företag och deras anställda
svårt att hålla reda vad som gäller.
Bara i Stockholmsområdet var det
t ex 174 företag med 1700 byggnadsarbetare
som underlät att betala
ut den höjning på 3:20 kr i timmen
som de skulle ha fr o m den 1 april
2006, skriver arbetstagarparterna.
Vad kommissionen och arbetsgivarna svarar på EG-domstolens frågor får vi kanske veta vid den muntliga förhandlingen den 9 januari 2007. Dagen därpå är det förhandling i Viking line-målet, som också rör förhållandet mellan den fria rörligheten för tjänster och rätten att ta till stridsåtgärder (se EU & arbetsrättnr 1/2006 sid 3).
