EU & arbetsrätt 2 2007
NYTT MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN:
Nordiska länder ställer för hårda krav på
företag som utstationerar arbetstagare
Danmark, Finland och Sverige kan alla räkna med att få på pälsen av Europeiska kommissionen för hur de behandlar utländska företag. Det framgår av ett nytt meddelande där kommissionen går igenom vilka kontrollåtgärder medlemsstaterna använder och hur de lever upp till utstationeringsdirektivets (96/71) krav på administrativt samarbete och information om vilka arbets-och anställningsvillkor som gäller i landet.
Kommissionen nämner fem typer av krav som medlemsstaterna ställer, av vilka den bedömer tre som särskilt problematiska:
-
krav att de utländska företagen ska ha en representant i landet,
-
krav på att de ska tillhandahålla anställningsrelaterade handlingar i värdlandet och/eller enligt de villkor som gäller där,
-
särskilda villkor för arbetstagare från tredje land.
Enligt meddelandet kräver nio medlemsstater att de utländska företagen har en representant i landet, och i fjorton stater måste de tillhandahålla olika anställningsrelaterade handlingar. Redan i ett meddelande från förra året (KOM(2006) 159) skrev kommissionen att kravet på en företrädare med hemvist i värdlandet inte står i proportion till målet att säkerställa kontrollen av arbetstagarnas villkor. Denna tolkning av EG-domstolens praxis kritiserades av Europaparlamentet (se EU & arbetsrätt nr 4/2006 sid 5) och kommissionen uttrycker sig nu aningen mer nyanserat. Ett sådant krav, liksom krav på att företaget tillhandahåller eller upprättar anställningsrelaterade handlingar i värdlandet utan undantag eller begränsning i tiden, är oberättigat när det går att få information genom arbetsgivaren eller myndigheterna i ursprungslandet inom rimlig tid, skriver den. Som det nu ser ut står ett antal av de kontrollåtgärder som medlemsstaterna använder i strid med den fria rörligheten för tjänster, menar kommissionen, även om den väntar med sin slutliga dom tills den har undersökt om de legitima kontrollbehoven kan tillgodoses genom förbättrad information eller effektiviserat administrativt samarbete mellan medlemsstaterna.
Mer kategoriskt uttalar sig kommissionen om de särskilda krav som medlemsstaterna ställer upp för arbetstagare från tredje land. Många stater nöjer sig inte med att kontrollera att dessa arbetstagare är lagligen sysselsatta i det land där företaget är etablerat, utan kräver särskilda arbets- eller uppehållstillstånd eller ställer andra tillkommande villkor, t ex att de varit anställda en viss tid i etableringsstaten eller att de har en viss typ av anställningsavtal. Sådana krav är inte förenliga med fördraget, skriver kommissionen.
Det administrativa samarbete mellan medlemsstaterna som direktivet förutsätter existerar knappt, konstaterar kommissionen vidare. Däremot har de blivit bättre på att göra information om landets arbets- och anställningsvillkor allmänt tillgänglig genom webbplatser och liknande. Det finns dock fortfarande problem. Vissa länder publicerar informationen enbart på landets eget språk. I andra fall är informationen för begränsad eller komplex, särskilt där olika kollektivavtal gäller, där det finns mer än en tillsynsmyndighet eller där andra parter än yrkesinspektionen är inblandade. Det kan vara förklaringen till att många länder tar till onödiga eller oproportionerliga kontrollåtgärder, och det är omöjligt att genomföra direktivet på ett framgångsrikt sätt om inte dessa brister rättas till, skriver kommissionen.
Den kommer nu att vidta åtgärder för att stärka det administrativa samarbetet och inleda fördragsbrottsförfaranden mot länder som den anser ställa för långtgående krav. I själva meddelandet pekas inga stater ut direkt. Men i en bilaga beskrivs situationen i varje medlemsstat, och av den kan man sluta sig till att alla tre nordiska medlemsländer lär få höra av kommissionen.
Danmark tillämpar t ex en rad särskilda villkor inte bara för arbetstagare från tredje land, utan för alla arbetstagare som utstationeras av bemanningsföretag från tio av de medlemsstater som tillkommit fr o m 2004. För Sveriges del torde i varje fall kravet på att företaget har en filial och en representant i landet bli ifrågasatt. Finland kräver att företaget ska ha ett ombud i landet som kan företräda det i domstol och ta emot myndighetsdokument och stämningar där och ställer även en rad andra villkor av det slag som kommissionen ogillar (se EU & arbetsrätt 2/2005 sid 2).
