EU & arbetsrätt 4 2007
Mammaledighet ger rätt att ändra beviljad föräldraledighet
En arbetsgivare får inte neka en kvinna att förkorta sin föräldraledighet för att i stället ta ut mammaledighet. Det är kontentan av ett förhandsavgörande från EG-domstolen i det finska målet Kiiski.
Sari Kiiski hade beviljats tio månaders föräldraledighet för att ta hand om sitt barn. Innan ledigheten hade börjat blev hon gravid på nytt och ville då förkorta föräldraledigheten för att i stället ta ut mammaledighet. Men hennes ansökan avslogs, då graviditet enligt finsk rättspraxis och gällande kollektivavtal på den kommunala sektorn inte utgör "grundad anledning" att ändra föräldraledighetens längd. Som en sådan räknas enbart en oförutsedd och grundläggande förändring av möjligheterna att vårda det första barnet vilken inte kunnat tas med i beräkningen vid ansökan om ledighet ? exempelvis skilsmässa eller att barnet eller den andra föräldern drabbas av allvarlig sjukdom eller dör. En ny graviditet anses däremot bero av arbetstagarens eget val.
Kiiski väckte talan och ansåg sig utsatt för såväl direkt som indirekt könsdiskriminering. Att hon inte fick ändra föräldraledighetsperioden för barn nummer ett hindrade henne från att ta ut mammaledighet hänförlig till barn nummer två.
I förhandsbeskedet till Tammerfors tingsrätt får Kiiski medhåll av EG-domstolen, som menar att de finska reglerna strider mot både likabehandlingsdirektivet (76/207) som förbjuder sämre behandling på grund av graviditet och mödraskyddsdirektivet (92/85) som ger kvinnor rätt till särskild sammanhängande mammaledighet i minst 14 veckor före eller efter förlossningen.
EG-domstolen börjar med att konstatera att föräldraledighetsdirektivet (96/34) ger både män och kvinnor en individuell rätt att vara föräldralediga i minst tre månader. Villkoren för beviljande av ledigheten bestäms i nationell lag eller kollektivavtal. Då föräldraledighet påverkar organisationen av det företag där den föräldraledige är anställd och kan göra det nödvändigt att rekrytera en vikarie, är det motiverat ? menar EG-domstolen ? att ha restriktiva villkor för den som vill ändra längden på en redan beviljad ledighet. Föräldraledighet får dock aldrig radera ut rätten till den särskilda mammaledigheten enligt mödraskyddsdirektivet, som är till för att skydda de extra känsliga arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. En EU-rättsligt grundad ledighet kan aldrig radera ut en annan.
Arbetstagaren måste därför få ändra föräldraledighetens längd genom att åberopa händelser som gör det omöjligt att vårda barnet enligt den ursprungliga planen. Det finns visserligen fog för att, såsom i det finska fallet, anse att vissa händelser beror på den enskildes vilja. En graviditet är dock i huvudsak oförutsedd och är snarare att jämföra med sådana faktorer som skilsmässa och sjukdom som omöjliggör för genomden ena föräldern att vårda barnet på det sätt som föräldraledighetsdirektivet avsett. Under slutfasen av graviditeten och de första veckorna efter förlossningen är det svårt eller omöjligt för kvinnan att vårda sitt äldre barn. Den särskilda mammaledigheten ska skydda den speciella relationen mellan mor och barn och förhindra ökad belastning för modern. Vården av ett barn i en graviditets slutfas är en sådan ökad belastning som är jämförbar med arbete. Den måste därför kunna förhindras genom att kvinnan får skjuta upp en eventuellt pågående föräldraledighet. Mammaledighet är alltså skäl nog att ändra föräldraledighetens förläggning.
Likabehandlingsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika om det inte finns sakliga skäl för det. Eftersom de finska reglerna inte jämställer en ny graviditet med jämförliga faktorer som ger rätt att ändra föräldraledighetens längd är de diskriminerande. Sakliga skäl för en sådan särbehandling saknas. Då den enbart kan drabba kvinnor, innebär den en direkt könsdiskriminering enligt likabehandlingsdirektivet.
