EU & arbetsrätt 4 2008
Att förare kör mellan två länder utesluter inte svensk lönegaranti
Det räcker inte att en lastbilschaufför levererar varor mellan två medlemsstater för att transportföretaget ska anses verksamt i två länder i lönegarantidirektivets mening. Det säger EG-domstolen i en ny dom där den prövar hur lönegarantidirektivet (nu 2008/94/EG, se sid 4 i detta nr av EU & arbetsrätt) ska tillämpas vid gränsöverskridande arbete.
Målet rör en lastbilschaufför som var anställd av ett svenskt aktiebolag. Bolaget saknade filial i utlandet. Chaufförens arbete bestod i att leverera varor mellan Sverige och Italien. Åkeriet försattes i konkurs. Konkursförvaltaren tillerkände chauffören lönegaranti enligt den svenska lönegarantilagen. Men tillsynsmyndigheten yrkade att Lunds tingsrätt skulle fastställa att chauffören inte hade rätt till svensk lönegaranti. Tingsrätten begärde förhandsavgörande av EG-domstolen.
Lönegarantidirektivet innehåller en bestämmelse om vilket lands garantiinstitution som ska ansvara för lönegarantin om ett företag "är verksamt på minst två medlemsstaters territorium". I så fall ska den medlemsstat på vars territorium arbetstagarna normalt utför eller utförde sitt arbete ansvara för lönegarantin (nuvarande artikel 9).
Den centrala frågan vid EG- domstolen var under vilka förutsättningar ett företag är verksamt i flera medlemsstater i direktivets mening.
EG-domstolen fann att det inte är nödvändigt att ett företag har en filial eller ett fast driftställe i en annan medlemsstat för att det ska anses vara verksamt på den medlemsstatens territorium. Företaget måste dock ha en varaktig ekonomisk närvaro i form av personella resurser i den medlemsstaten, som gör det möjligt för företaget att bedriva verksamhet där. När det gäller ett transportföretag är det enligt domstolen inte tillräckligt att en arbetstagare levererar varor mellan två medlemsstater för att företaget ska anses verksamt i två länder.
Därmed är det klart att det svenska åkeriet inte i direktivets mening var verksamt i två medlemsstater.
Vad gäller då i dessa fall? Av direktivets systematik måste följa att arbetstagaren då ska ha rätt till lönegaranti i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad (se även C-117/96 Mosbæk).
Ett problem i sammanhanget är att enligt den svenska lönegarantilagen ska svensk lönegaranti inte utgå om "arbetsgivaren har försatts i konkurs i Sverige och arbetstagaren utför eller utförde sitt arbete för arbetsgivarens räkning främst i ett annat EU- eller EES-land" (2 a § andra stycket). Lagtexten anger alltså inte - som direktivet gör
- förutsättningen att arbetsgivaren dessutom ska vara verksam i två medlemsstater. Om lagen tolkas enligt ordalydelsen finns det en risk att en arbetstagare vägras lönegaranti Sverige eftersom denne främst utför arbete i annan medlemsstat, samtidigt som han eller hon vägras lönegaranti även i den andra staten eftersom arbetsgivaren inte är verksam i två länder.
Frågeställningen uppmärksammades tyvärr inte av EG-domstolen. För att undvika ett sådant resultat och för att säkerställa att Sverige uppfyller direktivet bör svenska domstolar, enligt min mening, inte tillämpa regeln i 2 a § andra stycket lönegarantilagen i fall där företaget inte kan anses bedriva verksamhet i fl era medlemsstater. Lunds tingsrätt behöver dock sannolikt inte ta ställning till frågan, eftersom domstolen troligen kommer att finna att chauffören främst arbetade i Sverige (jfr t.ex. C-37/00 Weber).
