EU & arbetsrätt 1 2009
Sjukskriven ska också ha semester och semesterersättning
Enligt artikel 7 i arbetstidsdirektivet (2003/88) ska varje arbetstagare ha minst fyra veckor betald semester om året. EG-domstolen har nyligen i stor sammansättning behandlat två mål, ett från Tyskland och ett från Storbritannien, där den besvarar flera frågor om vad denna bestämmelse innebär för långtidssjukskrivna.
Den första frågan var om direktivet hindrar nationella bestämmelser enligt vilka en arbetstagare inte får ta ut semester under sin sjukledighet. Domstolen fann att så inte var fallet, under förutsättning att arbetstagaren kan ta ledigheten under en annan avgränsad period.
Den andra frågan rörde nationella regler som innebär att rätten till semester förfaller om den inte tas ut senast vid utgången av beräkningsperioden eller inom en viss period därefter, oavsett att arbetstagaren varit sjukskriven under beräkningsperioden och arbets-oförmågan kvarstår. EG-domstolen fann att en sådan tillämpning av reglerna stred mot direktivet.
Den tredje frågan rörde regler som innebär att en arbetstagare inte får någon kontant ersättning för semester som inte tagits ut när hennes anställning upphör. EG-domstolen ansåg att sådana regler strider mot direktivet om skälet till att arbetstagaren inte tagit ut semester är att hon inte har kunnat göra det eftersom hon varit sjukskriven. Den semesterersättning som ska utgå för innestående semester när anställningen avslutas ska enligt domstolen motsvara arbetstagarens ordinarie lön.
Vid sidan av dessa konkreta tolkningar, med bäring främst på tysk och engelsk rätt, uttalar sig domstolen även mer generellt om rätten till semester enligt arbetstidsdirektivet. Den framhåller bl.a. att rätten till semester tillkommer varje arbetstagare och att direktivet inte gör någon skillnad "mellan arbetstagare som är frånvarande från arbete på grund av en kortare eller längre sjukledighet under beräkningsperioden och de som verkligen har arbetat under denna period" (stycke 40). Av detta följer, menar domstolen, att medlemsstaterna "när det gäller arbetstagare som är sjukskrivna i vederbörlig ordning" inte kan ställa som villkor för rätten till årlig betald semester att de faktiskt har arbetat under den beräkningsperiod som fastställts nationellt (stycke 41). Uttalandet skulle - läst isolerat - kunna förstås så att de svenska reglerna om att sjukfrånvaro är semesterlönegrundande "bara" under 180 dagar strider mot direktivet eftersom de ställer som villkor för full betald semester att arbetstagaren inte varit sjukskriven mer än sex månader. Det måste dock framhållas att domstolen inte hade regleringar med semesterlönegrundande frånvaro för ögonen när den skrev domen.
