EU & arbetsrätt 2 2009
Ännu ett klargörande från Europadomstolen
Stridsrätten del av föreningsfriheten
Även rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder är en del av
föreningsfriheten enligt
Europakonventionen för mänskliga
rättigheter. Det tycks nu stå
klart sedan Europadomstolen i
Strasbourg i målet Enerji Yapi-Yol
Sen, byggt vidare på sin nya praxis i
målet Demir and Baykara
(se EU &
arbetsrätt nr 4/2008 sid 1).
Den lag som gällde i Turkiet
1996 erkände inte rätten att
förhandla kollektivt och vidta
stridsåtgärder för statstjänstemän.
Samtidigt pågick ett arbete med
att anpassa turkisk rätt till internationella
konventioner om fackliga
rättigheter. Centralorganisationen
för fackföreningar inom den offentliga
sektorn planerade därför
en endags-strejk för att statstjänstemännens
rätt att få kollektivavtal
skulle erkännas. Strax före
aktionsdagen utfärdade staten ett
cirkulär, där alla statstjänstemän
förbjöds att delta i manifestationen.
De som trotsade förbudet hotades
med sanktioner. Tre förtroendemän
i fackföreningen Enerji Yapi-Yol
Sen deltog ändå och ålades disciplinpåföljder.
Efter att förgäves ha
försökt få nationella domstolar att
upphäva cirkuläret klagade de hos
Europadomstolen över att deras
föreningsfrihet enligt artikel 11 i
Europakonventionen hade kränkts.
Den turkiska regeringen invände
att cirkuläret inte hade hindrat
fackföreningen från att utöva sina
lagliga aktiviteter, och att det
därmed inte heller hade medfört
något ingrepp i föreningsfriheten.
Regeringen hänvisade bl.a. till målet
Schmidt och Dahlström från 1976,
där Europadomstolen i och för sig
konstaterade att strejken är ett av
de viktigast medel en fackförening
har för att ta till vara medlemmarnas
intressen, men samtidigt
sade att det även fi nns andra medel
för att möjliggöra detta och att
konventionen inte garanterar att
fackföreningar ska behandlas på
något visst sätt.
Frågan om det betyder att en stat
inte behöver tillerkänna en fackförening
strejkrätt överhuvudtaget, så
Ännu ett klargörande från Europadomstolen
Stridsrätten del av föreningsfriheten
länge denna ges andra medel för att
ta tillvara medlemmarnas intressen,
har inte fått något entydigt svar i
Europadomstolens tidigare praxis.
Den nya domen förefaller att råda
bot på ovissheten.
Eventuella alternativa medel för
att ta tillvara de fackliga intressena
diskuteras över huvud taget inte
i domen. Domstolen konstaterar
att strejkrätten erkänns av ILO:s
övervakningsorgan som en oskiljaktig
del av den fackliga föreningsfriheten
enligt ILO-konventionen nr
87, och att den Europeiska sociala
stadgan även erkänner strejkrätten
som ett effektivt medel för att utöva
rätten till kollektiva förhandlingar.
Med detta avvisar domstolen den
turkiska regeringens påstående
att cirkuläret inte innebar någon
inskränkning av föreningsfriheten
enligt Europakonventionen.
Därefter prövar den om denna
begränsning möjligen ändå är tilllåten.
För att kunna rättfärdigas
måste den uppfylla tre kriterier:
Den ska vara föreskriven i lag, den
ska fylla något av de legitima syften
som anges i artikel 11.2 och den
måste vara nödvändig i ett demokratiskt
samhälle.
Domstolen uttrycker tvivel på
om inskränkningen ens fyller något
legitimt syfte, men anser sig inte
behöva utreda det. Den kommer
nämligen fram till att begränsningen
i alla händelser går utöver vad
som är nödvändigt i ett demokratiskt
samhälle.
Visserligen är strejkrätten inte
oinskränkt, utan kan underkastas
vissa villkor och begränsningar. Det
kan t.ex. vara förenligt med föreningsfriheten
att förbjuda strejker
bland tjänstemän som arbetar med
myndighetsutövning. Men förbudet
kan inte som i detta fall utsträckas
till alla statstjänstemän, eller till
anställda vid statsägda företag.
Lagregler som begränsar strejkrätten
måste därför så klart och snävt
som möjligt defi niera vilka grupper
som omfattas.
Det omstridda cirkuläret
innehöll ett absolut förbud för alla
statstjänstemän mot att delta i strejken
och sanktionerna var ägnade
att avskräcka dem från att delta.
Därmed innebar det ett oproportionerligt
angrepp på fackföreningens
möjligheter att effektivt utöva
sina rättigheter enligt artikel 11.
