EU & arbetsrätt 3/4 2009
Svårt se explicit och konsekvent linje i svenska Arbetsdomstolens tillämpning av EU-rätten
Bara två gånger har den svenska Arbetsdomstolen begärt förhandsbesked från EU-domstolen om EU-rättens tolkning, men än mer bekymmersamt är kanske att det är svårt att se en explicit och konsekvent linje i hur domstolen tillämpar EU-rätten. Det är en av slutsatserna av ett forskningsprojekt vid Juridiska fakulteten i Lund där man har studerat svenska domstolars ställning i förhållande till EU-rätten och EU-domstolen, inte minst mot bakgrund av utvidgningen av EU och det ökade antalet ärenden i domstolen.
I rapporten undersöks allmänna domstolars, allmänna förvaltningsdomstolars och Arbetsdomstolens roll som "gemenskapsdomstolar" och en av de generella slutsatserna är att de nationella domstolarnas betydelse för tillämpning och utveckling av EU-rätten måste betonas starkare. Dessutom framstår det som en omöjlig uppgift för EU-domstolen att framgent lämna vägledande domar i den omfattning som rättsutvecklingen inom EU kräver. Principiellt ställer detta ökade krav på de nationella domstolarna att tydligt ta upp gemenskapsrättsliga aspekter i de mål som anhängiggörs där. Dialogen mellan EU-domstolen (och den rättspraxis som utvecklats där) och de nationella domstolarna behöver förstärkas. De nationella domstolarna bör även på ett konsekvent sätt redogöra för huruvida de EU-rättsliga frågornas lösning är uppenbar (s.k. acte clair) eller om målet (eller någon delfråga) bör hänskjutas till EU-domstolen för förhandsavgörande.
Rapporten diskuterar övergripande de förslag till modernisering av EU-domstolen Rapporten diskuterar övergripande de förslag till modernisering av EU-domstolen som presenterats under senare år, bland annat den "green light procedure" som Europaparlamentet föreslagit och som går ut på en kommunikation mellan den nationella domstolen och EU-domstolen för en förhandsbedömning av den förras förslag till dom, men utan fullständig prövning genom ett förhandsavgörande i EU-domstolen. Det handlar om att ge grönt ljus för en tolkning som den nationella domstolen underställt EU-domstolen, inte att utveckla ett helt eget förslag såsom är fallet vid förhandsavgöranden. Det alltmer utdragna förfarandet kring ett traditionellt förhandsavgörande är uppenbarligen ett problem och kan antas påverka parternas – och domstolarnas – intresse av att hänskjuta mål till Luxemburg.
I den svenska Arbetsdomstolen (överlåtelsedirektivet) respektive diskrimineringsrätten. Med exempel i dessa två rättsområden diskuteras i rapporten hur Arbetsdomstolen har behandlat de EU-rättsliga aspekterna. När domskälen i de två måltyperna läggs bredvid varandra framträder bilden av att AD saknar en stringent och koherent hantering av dessa aspekter. I mål som rör företagsöverlåtelse redogör Arbetsdomstolen, typiskt sett, ingående och konsekvent för de gemenskapsrättsliga aspekterna, medan den i diskrimineringsärenden endast undantagsvis gör samma koppling till det europarättsliga materialet. Det är svårt att utifrån domskälen sluta sig till anledningen till denna uppenbara skillnad.
Från Sveriges inträde i EG/EU till 2008 begärde Arbetsdomstolen förhandsavgöranden endast två gånger; utöver det mycket uppmärksammade Laval-målet endast i mål C-236/98 Jämställdhetsombudsmannen, det s.k. barnmorskemålet. Sverige har generellt ådragit sig kritik för att de högsta rättsliga instanserna inte i tillräcklig utsträckning begär förhandsavgöranden (totalt 69 mål från alla svenska domstolar under samma period) och Arbetsdomstolen kan med denna statistik inte gå fri från sådan kritik. Vad som kanske är än mer bekymmersamt är emellertid att det är svårt att se en explicit och konsekvent linje i Arbetsdomstolens tillämpning av EU-rätten och när det gäller huruvida förhandsavgörande ska inhämtas eller ej. I några fall har Arbetsdomstolen, mer eller mindre uttalat, konstaterat att det rör sig om uppenbara fall (acte clair) medan den i andra mål har svårt att följa denna argumentation.
Det blir alltmer uppenbart efter EU-utvidgningen att de nationella domstolarna inte kan hänskjuta alltför många domar för förhandsavgörande. Men härigenom blir det också allt viktigare att Arbetsdomstolen och andra nationella domstolar ikläder sig rollen som gemenskapsdomstolar och blir tydligare och mer konsekventa i sin handläggning av EU-rättsliga frågor. Arbetsdomstolen och övriga nationella domstolar är gemenskapsdomstolar och har ett centralt ansvar för utvecklingen av EU-rätten.
