EU & arbetsrätt 2 2011
Samtliga omständigheter ska beaktas när chaufförs locus laboris bestäms
I vilket land utför en lastbilschaufför
som kör i internationell
trafik vanligtvis sitt arbete? Frågan,
som är avgörande för vilka rättigheter
chauffören har, behandlas i
en färsk dom från EU-domstolen.
Frågan om var en arbetstagare
”vanligtvis utför sitt arbete” (locus
laboris) är central, såväl för vilket
lands domstolar som är behöriga
att pröva arbetstvister, som för
vilket lands lag som ska tillämpas.
Begreppet återkommer, med små
variationer, både i EUs domsrättsregler
(Brysselkonventionen
och Bryssel I-förordningen) och i lagvalsreglerna (Romkonventionen
och Rom I-förordningen).
Det aktuella målet rörde en tysk
lastbilschaufför som var anställd av
ett bolag med säte i Luxemburg för
att köra transporter från Danmark
till olika länder i Europa. Lastbilarna
var stationerade i Tyskland,
men registrerade i Luxemburg där
också anställningsavtalet undertecknades.
Frågan i målet var om
en uppsägningstvist skulle avgöras
enligt luxemburgsk eller tysk rätt
som var mer förmånlig för chauffören.
Frågan bedömdes enligt
Romkonventionen, eftersom anställningsavtalet
hade träffats innan
Rom I-förordningen blev tillämplig
(den 17 december 2009).
Enligt Romkonventionen kan
arbetsgivare och arbetstagare träffa
avtal om vilket lands lag som ska
tillämpas. Men även om parterna
har träffat ett sådant avtal kan
arbetstagaren åberopa tvingande
regler i det lands lag som skulle
ha gällt om de inte hade gjort det
(artikel 6.2). I så fall ska i första
hand lagen i det land ”där arbetstagaren
vanligtvis utför sitt arbete”
tillämpas. Om arbetstagaren inte
vanligtvis utför sitt arbete i något
land ska man istället tillämpa ”lagen
i det land där det verksamhetsställe
genom vilket han anställdes
är beläget” (artikel 6.1).
Chauffören hävdade att han vanligtvis
utförde sitt arbete i Tyskland
och att han därför kunde göra gällande
tvingande tysk lag. Arbetsgivaren
menade att han inte vanligtvis
förde sitt arbete i något särskilt
land och att man följaktligen skulle
tillämpa anställningsortens lag, dvs.
luxemburgsk lag.
EU-domstolen slår fast att
begreppet locus laboris har en självständig
EU-rättslig betydelse, och
inte kan bestämmas utifrån nationell
rätt. Begreppet bör tolkas med
beaktande av övriga IP-rättsliga
rättsakter där det förekommer.
Domstolen framhåller att det ska
tolkas extensivt, och att regeln om
”det verksamhetsställe genom vilket
han anställdes” bara ska tillämpas
om det inte kan fastställas ett land
där arbetet vanligtvis utförs.’
Enligt domstolen syftar begreppet locus laboris på den ort där, eller
från vilken, den anställde huvudsakligen
uppfyller sina förpliktelser
gentemot arbetsgivaren. Frågan är
var den anställde faktiskt bedriver
sin yrkesverksamhet och, i avsaknad
av centrum för denna, på vilken ort
han eller hon utövar den största delen
av sin yrkesverksamhet. Denna
fråga ska besvaras av den nationella
domstolen med beaktande av samtliga
omständigheter som är utmärkande
för verksamheten. Den ska
bland annat fastställa i vilken stat
den ort är belägen från vilken den
anställde utför sina transportuppdrag,
mottar instruktioner för uppdragen
och organiserar sitt arbete
samt i vilken stat den ort är belägen
där arbetsredskapen finns. Den ska
dessutom ta ställning till inom vilka
orter transporten huvudsakligen
genomförs, var varorna lossas och
vart den anställde återvänder efter
uppdragen.
