EU & arbetsrätt 2 2011
Uthyrning av arbetskraft skiljer sig från annan utstationering
Hur skiljer man utstationeringar
som innebär att
arbetskraft ställs till förfogande,
dvs. uthyrning av arbetskraft
över gränserna, från andra former
av utstationering? Frågan, som får
allt större praktisk betydelse när
bemanningsdirektivet genomförs
i de nordiska länderna, belyses av
EU-domstolen i målet Vicoplus
m.fl . Där slår domstolen också fast
att utstationerade bemanningsanställda
kan omfattas av fördragens
bestämmelser om fri rörlighet för
arbetstagare samtidigt som deras
arbetsgivare tillhandahåller tjänster.
Bakgrunden var att tre bolag
hade påförts straffavgifter för att
de under 2005 hade utstationerat
polska arbetstagare utan arbetstillstånd
till Nederländerna. Kravet
på arbetstillstånd upprätthölls med
stöd av de övergångsregler som
begränsade den fria rörligheten för
arbetstagare från Polen de första
åren efter EUs utvidgning 2004.
Bolagen överklagade besluten och
i processen begärde den nationella
domstolen ett förhandsavgörande
från EU-domstolen. Det den
ville ha svar på var om kravet på
arbetstillstånd var förenligt med
fördragets regler om fri rörlighet
för tjänster, och vad som menas
med uttrycket att ”ställa arbetskraft
till förfogande” (bemanningsarbete)
i utstationeringsdirektivets artikel
1.3 c.
När EU-domstolen besvarar den
första frågan uppmärksammar den,
med hänvisning till målet
C-113/89
Rush Portuguesa, återigen att
bemanningsarbete är en särskild
form av tjänst som i gränsöverskridande
situationer även har till syfte
att ge arbetstagarna tillträde till
värdlandets arbetsmarknad, även
om det utstationerande företaget
tillhandahåller en tjänst. Den nederländska
lagstiftningen reglerade
just tillträdet till arbetsmarknaden.
Enligt domstolen vore det konstlat
att undanta denna form av utstationering
från de övergångsregler som
gällde för de ”nya” medlemsstaterna,
eftersom de handlade om att
begränsa tillträdet till arbetsmarknaden.
Under övergångsperioden
fanns det således inte något hinder
mot att fordra arbetstillstånd för
arbetstagare som utstationerades i
enlighet med artikel 1.3 c i utstationeringsdirektivet,
dvs. bemanningsanställda.
Utan att vidare klargöra följderna
synes EU-domstolen
alltså göra klart att utstationerade
bemanningsanställda kan omfattas
av fördragens bestämmelser om fri
rörlighet för arbetstagare samtidigt
som deras arbetsgivare tillhandahåller
tjänster. Avgörandet slår även
fast att utstationerade arbetstagare
kan anses som närvarande på värdlandets
arbetsmarknad.
Därmed blir det också betydelsefullt
att kunna avgöra hur man
skiljer utstationeringar som innebär
att arbetskraft ställs till förfogande enligt utstationeringsdirektivets
artikel 1.3 c från andra former av
utstationering. Frågan har stor
praktisk betydelse också eftersom värdstaten enligt direktivet kan
ställa högre krav på anställningsvillkoren
för bemanningsanställda.
EU-domstolens svar klargör att en
tjänst utgör utstationering av arbetstagare
i den mening som avses
i direktivets artikel 1.3 c, dvs. utstationering
av bemanningsanställda,
när det är arbetstagarnas förflyttning
som utgör själva föremålet
för företagets tillhandahållande av
tjänsten och arbetet i värdlandet
utförs under ledning av användarföretaget.
Något anställningsförhållande
med användarföretaget
finns inte.
