EU & arbetsrätt 1 2012
Nordiska parlament underkänner kommissionens förslag om stridsåtgärder
Som förslaget till
Monti II förordning
nu ser ut kan det
helt enkelt inte antas – det
vore inte förenligt med EU:s fördrag.
Det menar både det danska
Folketingets Europautskott och
den svenska och den fi nska Riksdagen,
som har beslutat utnyttja
den förstärkta möjlighet till så
kallad subsidiaritetsprövning som
infördes med
Lissabon-fördraget.
Om tillräckligt många nationella
parlament på samma sätt ifrågasätter
förslaget är Europeiska kommissionen
tvungen att ompröva
det. Det vore i så fall första gången
det händer.
Den tänkta förordningen om
förhållandet mellan rätten att
vidta stridsåtgärder å ena sidan och
etableringsfriheten och friheten att
tillhandahålla tjänster å den andra
(se artikeln på sid 6) kan inte antas
med stöd av den fördragsartikel
som ger EU kompetens att anta
direktiv på arbetsrättens område.
Där undantas uttryckligen löneförhållanden,
föreningsrätt, strejkrätt
och rätten till lockout. I stället
grundar kommissionen sitt förslag
på artikel 352 i EUF-fördraget.
Den ger EU befogenhet att anta
regler på områden där EU inte har
någon uttrycklig kompetens, om
det skulle visa sig nödvändigt för
att nå något av de mål som nämns i
fördragen. Men för att inte EU ska
kunna ta sig alltför stora friheter
är den här möjligheten omgiven av
fl era begränsningar.
Bland annat ska kommissionen särskilt göra medlemsländernas parlament uppmärksamma på förslag som grundar sig på artikel 352. De har då åtta veckor på sig för att framföra invändningar, om de inte håller med om att frågan bör regleras på EU-nivå eller i varje fall inte på det sätt som kommissionen har föreslagit. Enligt protokollet om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna som antogs tillsammans med Lissabonfördraget ska kommissionen ”ta hänsyn” till sådana yttranden. Om två tredjedelar av parlamenten ifrågasätter förslaget måste kommissionen till och med ”ompröva” det. Det är inte detsamma som att kommissionen måste dra tillbaka eller ens ändra förslaget. Den kan framhärda, men måste i så fall motivera varför den anser att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Ytterst har ändå medlemsstaternas regeringar sista ordet; förslaget kan bara antas om alla röstar ja i ministerrådet.
När det gäller Monti II har Sveriges Riksdag svårt att se hur förslaget över huvud taget skulle kunna bidra till att förverkliga något av de mål som anges i fördragen, vilket ju är en förutsättning för att man ska kunna använda artikel 352. Som det nu är utformat kan det dessutom komma att störa väl fungerande inhemska system för tvistelösning, menar både Riksdagen och Folketinget. Någon varningsmekanism på EU-nivå bör inte heller införas. Sådana mekanismer existerar och fungerar redan i medlemsländerna och bör även i fortsättningen uteslutande regleras på nationell nivå.
