EU & arbetsrätt 1 2012
Missbruk av fri rörlighet ska motverkas men värdstatens kontroll begränsas
Med förslaget till direktiv om genomförande av det gällande utstationeringsdirektivet (96/71), som den presenterade samtidigt som förslaget till Monti II, vill kommissionen ta ett krafttag mot oacceptabelt missbruk av reglerna och se till att utstationerade arbetstagare fullt ut får åtnjuta sina sociala rättigheter i hela EU. Förslaget beskriver en lång rad åtgärder.
Till att börja med föreslår kommissionen regler som ska klargöra när det faktiskt är fråga om utstationering av arbetstagare. En grundläggande förutsättning är att en arbetsgivare som är etablerad i ett land utför tjänster i ett annat land. Här räknar förslaget upp faktorer som ska beaktas när man avgör i vilket land arbetsgivaren är etablerad. På samma sätt finns en uppräkning av faktorer som ska beaktas när man avgör om arbetstagaren tillfälligt utför arbete i ett annat land än denna normalt arbetar i. Avsikten med dessa nya defi nitioner är att motverka att reglerna om utstationering tilllämpas om t.ex. arbetsgivaren inte i realiteten har någon påtaglig verksamhet i ursprungslandet eller om arbetstagaren aldrig har arbetat i där. I sådana fall blir det som vanligt Rom I-förordningen som avgör vilket lands lag som gäller. Många gånger innebär det att värdlandets regler ska tillämpas fullt ut istället för utstationeringsreglerna.
Till de åtgärder som medlemsstaterna ska vidta hör att förbättra informationen om de villkor som utstationerande arbetsgivare måste följa. Förslaget innehåller också bestämmelser om hur medlemsstaternas myndigheter ska samarbeta för att se till att utstationerade arbetstagare tillförsäkras sina rättigheter. Dessutom innehåller det en uttömmande uppräkning av vilka kontroller värdlandet får genomföra gentemot utstationerande arbetsgivare.
Den kanske största nyheten är att medlemsländerna ska införa ett system för entreprenörsansvar inom byggsektorn. En entreprenör ska kunna hållas solidariskt ansvarig om dess underentreprenör inte betalat de utstationerade arbetstagarnas löner samt för innehållna skatter och sociala avgifter. Slutligen innehåller förslaget regler om hur administrativa böter och avgifter ska kunna verkställas över gränserna.
Förslaget till genomförandedirektiv föreskriver alltså en lång rad åtgärder som medlemsstaterna ska genomföra för att förbättra efterlevnaden av utstationeringsdirektivet. Det är i allt väsentligt inriktat på att stärka myndigheternas roll i att kontrollera de utstationerade arbetstagarnas villkor, och mindre på att stärka fackföreningars och andra frivilligorganisationers förmåga att bistå dem. På detta sätt är förslaget mindre väl anpassat till de nordiska arbetsmarknadsmodellerna.
En viktig och svårbedömd fråga är i vilken utsträckning direktivet kommer att begränsa medlemsstaternas möjligheter att vidta andra eller längre gående kontrollåtgärder än dem som anges i förslaget. EU-domstolen har i många fall bedömt olika åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att kontrollera utstationerade arbetstagares villkor som hinder för den fria rörligheten. Om genomförandedirektivet antas ligger det nära till hands att se detta som en samordning av medlemsstaternas åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av utstationeringsdirektivet, och att andra åtgärder som medlemsstaterna kan tänkas vilja vidta därför inte skulle anses proportionella för att uppnå målet att skydda de utstationerade arbetstagarna. Detta särskilt som direktivet ska antas med stöd av reglerna om fri rörlighet för tjänster (artikel 53.1och 62 i EUF-fördraget) och inte med stöd av EU:s kompetens på arbetsrättens område.
