EU & arbetsrätt 1 2012
Förslag om stridsåtgärder ”en stark signal” – eller bara bekräftelse av EU-domstolens praxis?
Förslaget syftar till att ge en stark signal om att rätten att vidta
stridsåtgärder är jämställd med de ekonomiska friheterna. Det framhöll
Europeiska kommissionen när den efter många om och men lade fram
förslaget om den s.k. Monti II-förordningen i mars.
I en särskild bestämmelse ska förordningen slå fast att den fria rörligheten för tjänster och den fria etableringsrätten ska utövas så att de respekterar den grundläggande rätten att vidta stridsåtgärder, och motsatsvis ska rätten att vidta stridsåtgärder utövas så att den respekterar dessa ekonomiska friheter. Denna balans ska gälla som en allmän princip inom EU-rätten. Förslaget anger också att nationella regler om medling eller andra liknande tvistelösningsmetoder ska kunna tillämpas även vid stridsåtgärder som har gränsöverskridande karaktär. Vidare ska arbetsmarknadens parter på europanivå kunna träffa avtal om tvistelösningsmetoder vid stridsåtgärder som berör fl era länder. Slutligen föreslår kommissionen att man inrättar en ”varningsmekanism”, en skyldighet för medlemsstaterna att underrätta kommissionen och berörda länder om det uppstår situationer där den fria tjänsterörligheten eller etableringsrätten allvarligt hotas. Detsamma gäller om medlemsstatens system för arbetsmarknadsrelationer hotas eller om det fi nns risk för allvarlig social oro.
Eftersom EU saknar uttrycklig kompetens att reglera stridsåtgärder föreslår kommissionen att förordningen antas med stöd av artikel 352 i EUF-fördraget. Det innebär att alla medlemsstater måste rösta ja om förslaget ska gå igenom.
Förslaget till Monti II-förordning är rejält nedtonat i förhållande till de utkast som tidigare cirkulerat. Det är sannolikt nödvändigt om förslaget ska ha några förutsättningar för att kunna antas med enhällighet. Det lär också vara skälet till att den allmänna principen om förhållandet mellan rätten att vidta stridsåtgärder och de ekonomiska utstationeringsdirektifriheterna är så oklart uttryckt. EU-domstolen har i Laval- och Viking Line-domarna förklarat att rätten att vidta stridsåtgärder är en grundläggande rättighet och att denna ska balanseras mot EU:s fördragsfästa ekonomiska friheter. Domstolens synsätt innebär att dessa grundläggande rättigheter och friheter i en abstrakt mening jämställs. Många bedömare menar dock att domstolen, när den konkret prövade de motsatta intressena, i realiteten satte de ekonomiska friheterna framför rätten att vidta stridsåtgärder. Det är därför oklart hur den ”starka signal” som kommissionen vill sända kommer att tolkas av EU-domstolen. Ger den föreslagna förordningen verkligen rätten att vidta stridsåtgärder en större tyngd, eller innebär den bara en bekräftelse av domstolens egen praxis?
