EU & arbetsrätt 3 2013
Inte konventionsbrott att neka registrering av prästers fackförening
De rumänska prästerna fick inte registrera sin fackförening. Trots det hade deras föreningsfrihet inte kränkts, konstaterar Europadomstolen för mänskliga rättigheter i en ny dom.
Regionsfriheten innebär i många europeiska länder att religiösa samfund kan tillämpa en egen arbetsrätt, frikopplad från vad som gäller för arbetstagare i övrigt. Frågan om var brytpunkten mellan religionsfriheten enligt artikel 9 i Europakonventionen (EKMR) och de arbetsrättsliga sidorna av andra rättigheter som skyddas av konventionen ska ligga klargörs bit för bit (se EU & arbetsrätt nr 1/2013 s. 11). På grund av sina skiftande traditioner på detta känsliga område ges medlemsstaterna normalt ett stort utrymme för att avgöra var brytpunkten ska placeras.
I det senaste rättsfallet från Europadomstolen var frågan hur stor frihet ett religiöst samfund kan tillåtas ha att begränsa den fackliga föreningsfriheten. 32 präster och tre andra arbets-tagare inom den rumänska ortodoxa kyrkan förvägrades i rumänsk domstol rätten att registrera en fackförening. Orsaken var att de inte inhämtat eller fått ärkebiskopens godkännande, vilket kyrkans stadgar föreskrev. Fackföreningen ansåg att beslutet kränkte medlemmarnas rätt att bilda en fackförening enligt artikel 11 i Europakonventionen och klagade till Europadomstolen.
Enligt Europadomstolen var de klagandes anställningsförhållanden sådana att de omfattades av skyddet i artikel 11.1, och den uteblivna registreringen utgjorde ett intrång i deras föreningsfrihet. Den avgörande frågan blev då om intrånget kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterar att religionsfriheten innebär att religiösa samfund har rätt att själva bedöma om medlemmars kollektiva aktiviteter underminerar kyrkans självstyre, och att den bedömningen måste respekteras av staten. I det enskilda fallet måste kyrkan dock visa att den påstådda risken är verklig och att intrånget i föreningsfriheten var en proportionerlig åtgärd för att skydda detta intresse.
Mot bakgrund av det omfattande självstyre som rumänska staten tillerkänner religiösa samfund ansågs åtgärden inte orimlig. Kyrkan måste, enligt Europadomstolen, helt enkelt tillerkännas ett omfattande utrymme för att avgöra hur den ska hantera grupperingar som hotar dess enighet, och staten hade uppfyllt sin neutralitetsplikt enligt artikel 9. Domstolen tog bland annat hänsyn till att fackföreningen i sina stadgar gjorde anspråk på att främja sina medlemmars initiativ och yttrandefrihet, att en av medlemmarna skulle delta i den heliga Synoden, att ärkebiskopen skulle lämna en fi nansiell rapport varje år och att den nämnde strejk som ett medel att främja medlemmarnas intressen. Till saken hör att ärkebiskopens bedömning hade inhämtats under den rumänska domstolsprocessen och att det där stod klart att fackföreningen inte skulle ha fått något erkännande eftersom den ställde krav på en omorganisation av kyrkans beslutsfattande som var främmande för dess traditioner. Någon kränkning av föreningsfriheten hade inte ägt rum.
Trots medlemstaternas stora handlingsutrymme var målets utgång inte självklar. Sex domare var skiljaktiga, och domstolen hade i liten sammansättning kommit till motsatt slutsats.
