EU & arbetsrätt 4 2013
EU-domstolen svarar om minimilön i rent nationell tvist
I en tvist om en lokalvårdares lön har den högsta tyska arbetsdomstolen Bundesarbeits-gericht ställt en fråga om hur begreppet minimilön i utstationerings-direktivet (96/71) ska förstås. Tvisten har ingen koppling till utstationering eller unions-rätten i övrigt, men den tyska domstolen anser att utfallet kan få betydelse även i utstationeringssituationer. Den svenska regeringen argumenterade för att EU-domstolen saknade behörighet att pröva målet då det rörde en rent nationell angelägenhet, och om den ändå fann sig behörig fanns ingen anledning för den att uttala sig i sak, då det är nationell rätt som defi nierar vad som är minimilön EU-domstolen ansåg sig trots det behörig att besvara frågan.
Frågan var om dels två schablonutbetalningar, dels ett bidrag till förmögenhetsbildning kunde ingå i minimilönen. EU-domstolen svarade att det är medlemsstaternas sak att bestämma vad som är minimilön, så länge det inte hindrar den fria rörligheten. Det är emellertid endast sådant som inte ändrar förhållandet mellan arbetsprestationen och vederlaget som kan beaktas när man bestämmer minimilönen.
De två schablonutbetalningarna sågs som en motprestation för arbetstagarnas arbete. Bidraget till förmögenhetsbildningen ansågs däremot ändra förhållandet mellan arbetstagarens prestation och vederlaget.
