EU & arbetsrätt 1 2014
Norge bröt mot Europakonventionen
Borde ha upplyst dykare om hälsorisker
Hela vägen till Europadomstolen var de norska dykarna tvungna att gå för att få fastställt att norska staten har ett ansvar för de kroniska hälsoproblem som dykuppdrag för oljeindustrin gett dem, och att staten kränkt de mänskliga rättigheterna genom att inte skydda dem tillräckligt.
De klagande i målet hade arbetat som dykare under den s.k. pionjärtiden mellan 1966 och 1990, och drabbats av kroniska medicinska skador. Staten och också till viss del olje-företagen har ersatt dykare för skadorna. Staten har dock inte ansett att den har begått något direkt fel, utan motiverat ersättningen med moraliska och politiska skäl.
Dag Vilnes och flera andra före detta dykare vände sig år 2005 till norsk domstol med krav på ytterligare ersättning med motiveringen att staten hade strikt ansvar för det inträffade och hade misslyckats med att skydda deras rätt till liv och till privatliv enligt artiklarna 2 och 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR). De förlorade till slut i Høyesterett, men sju av dem gick vidare till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
Europadomstolen konstaterar att både artikel 2 och 8 medför positiva skyldigheter för staten. Artikel 2 innefattar exempelvis en skyldighet att anta lagstiftning som ger skydd mot livs-hotande inslag i arbetsmiljön. I stort ansågs dock den norska staten ha vidtagit de åtgärder som kunde krävas för att säkerställa dykarnas arbetsmiljö. Men när det gällde kontrollen av s.k. tryckfallstabeller gick domstolen vidare.
Dykning måste ske i viss takt och med viss tryckutjämning för att inte orsaka skador. Dyk sker därför enligt en tryckfallstabell.
För att ett företag skulle få genomföra en dykexpedition under pionjärperioden krävdes en myndighets godkännande. Företaget behövde dock inte visa upp den tryckfallstabell som skulle användas för att få ett sådant godkännande. Tabellerna hanterades som ett slags företagshemligheter som skiljde sig åt mellan företagen och utvecklades för att skapa konkurrensfördelar. Vilnes och de andra klagande hade dykt för företag som följde s.k. snabba tryckfallstabeller, något som visat sig vara mycket skadligt.
Innan Europadomstolen fördjupade sig i tryckfallstabellerna klargjorde den distinktionen mellan artiklarna 2 och 8 EKMR. Eftersom ingen av de klagande personligen hade utsatts för livshotande skador aktualiserades inte artikel 2 om rätten till liv. Istället var det de lång-siktiga effekterna på människors hälsa som stod i fokus, något som aktualiserade artikel 8.
Enligt Europadomstolen innefattar artikel 8 en skyldighet för staten att tillhandahålla information som är avgörande för att en individ ska kunna bedöma vilka risker som en viss aktivitet medför. Den avgörande frågan i detta mål blev om dykarna fått tillräcklig information för att kunna bedöma riskerna med dykning enligt en snabb tryckfallstabell och om de därmed kunnat lämna ett upplyst medgivande till att ta sådana risker.
Europadomstolen ansåg att myndigheterna borde ha sett till att företagen var öppna med vilka tryckfallstabeller som användes och att dykarna skulle ha fått information om de olika tabellerna, liksom om myndigheternas oro över dykarnas hälsa och säkerhet. Därmed skulle de ha kunnat bedöma hälsoriskerna och ge ett upplyst medgivande till att utsätta sig för dem. Genom att inte göra det misslyckades staten med att säkerställa deras rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 i konventionen.
Domstolens Grand Chamber beslöt att inte ta upp norska statens överklagande till prövning och domen vann laga kraft.
Målet illustrerar med all önskvärd tydlighet att både rätten till liv och rätten till privatliv innefattar krav på att medlemsstaterna säkerställer en viss arbetsmiljö. EKMRs betydelse för arbetslivet har tagit ännu ett steg..
