EU & arbetsrätt 1 2014
Säsongsarbetare ska behandlas lika som landets egna arbetstagare
Den 26 februari undertecknade EU-parlamentet och ministerrådet det nya direktivet om villkor för tillträde och vistelse för säsongsarbetare från tredjeland. Direktivet syftar till att garantera migrerande säsongsarbetare värdiga arbetsvillkor och boende, men också att motverka att tidsbegränsade vistelser ska bli permanenta.
För att omfattas av direktivet ska arbetstagarens arbete vara kopplat till en viss säsong då efterfrågan på arbete är märkbart högre än annars, som exempelvis för jordbruk, trädgårds-odling och turism. Direktivet har motiverats med att behovet av denna typ av arbetskraft ökar, men att EU-invånare i allt mindre utsträckning är villiga att ta på sig säsongsarbete.
En säsongsarbetare har alltså bara rätt att stanna en begränsad tid i en EU-medlemsstat – hur lång tid kunde man dock inte enas om utan varje land får välja en maxtid på mellan fem och nio månader. Arbetstagarens hemvist måste också förbli i ett land utanför EU. Säsongs-arbetaren kan bara ha ett tidsbegränsat anställningsavtal som måste träffas direkt med en arbetsgivare i medlemsstaten. Direktivet tillämpas alltså inte på bemanningsföretag som förmedlar säsongsarbetare.
Förhandlingarna om direktivet har pågått sedan sommaren 2010 och den antagna texten har i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag stärkt skyddet för säsongsarbetare på flera viktiga punkter. Bland annat garanterar direktivet säsongsarbetarna likabehandling med landets egna arbetstagare ifråga om anställnings- och arbetsvillkor, inklusive lön och upp-sägning, arbetstid, ledighet och semester, liksom arbetsmiljö. Dessutom garanteras uttryckligen strejkrätt, facklig föreningsfrihet och rätten att förhandla och träffa kollektivavtal.
Ambitionen att skapa en snabb och enhetlig process för ansökan om arbetstillstånd har dock till viss del fått stryka på foten. Att det funnits stora motsättningar under förhandlingarna vittnar lagstiftningstekniken om – en hel del bestämmelser är frivilliga att genomföra. Dit hör en rad av de sanktionsregler som är riktade mot arbetsgivare, exempelvis om införandet av ett huvudentreprenörsansvar.
Det blir intressant att följa hur medlemsstaterna väljer att genomföra direktivet, inte minst i vilken utsträckning de frivilliga bestämmelserna kommer att få någon praktisk betydelse. Danmark , Storbritannien och Irland omfattas dock inte av direktivet.
