EU & arbetsrätt 4 2014
Lågprisbolagens ”regelshopping” leder till tvister om domsrätt och lagval
Det hjälpte inte att parterna hade avtalat att irländsk rätt skulle tillämpas. Tvisten mellan Ryanair och den italienska kabinanställda som hade sin bas på en norsk flygplats skulle ändå prövas i Norge. Det kom Borgarting lagmannsrett fram till i somras i ett av de allt vanligare mål där man måste börja med att avgöra vilket lands domstolar som är behöriga att döma och vilket lands lag som ska tillämpas, innan man kan behandla den sakfråga som tvisten gäller. Ryanair överklagade till Høyesterett utan framgång.
Tidigare präglades luftfarten av bolag som flög över stora linjenät och själva utförde alla uppgifter. De ägde planen och hade all personal direkt anställd hos sig. Men med EU:s avreglering har så kallade punkt-till-punktbolag (lågprisbolag) vuxit fram. De flyger gärna mellan två punkter och har inte behov av samma komplexa faciliteter på flygplatserna. Samtidigt har alla typer av flygbolag – både de traditionella och de nya – lagt ut stora delar av driften. De köper tjänster och hyr planen i stället för att äga dem själva. Också arbetsförhållandena har ändrats. Olika anknytningsformer och nya bolagsrättsliga strukturer kombineras med fri marknadstillgång, fri konkurrens och fri rörlighet mellan länderna. Detta har gett flygbolagen långt större möjligheter att anpassa sin verksamhet med utgångspunkt från att länderna har olika regler.
Det blir mer och mer vanligt med ”regelshopping”. Det land väljs som anses vara mest fördelaktigt när det gäller skatt, löner, arbetstider, sociala avgifter och pension. Både arbetsgivarorganisationerna och fackföreningarna har pekat på att detta ger snedvriden konkurrens. Många bolag tar inte längre på sig de traditionella arbetsgivarförpliktelserna. Typiskt är att arbetstagarna anställs i flygbolagets eget bemanningsföretag, för att bli uthyrda till andra bolag i koncernen. Tillsammans har detta gett bolagen möjliget att sänka kostnaderna för löner och sociala avgifter markant.
Myndigheter i olika länder ägnar stor uppmärksamhet åt dessa frågor. I en rapport från den danska Trafikstyrelsen (Redegjørelse fra arbeidsgruppen om social dumping indenfor luftfart, april 2014) beskrivs detta på följande sätt: ”Nogle luftfartsselskaber beskæftiger medarbejdere under vikarlignende forhold enten via den ansattes eget selskab (”self employed”) eller via ansættelse i luftfartsselskabet gennem et af luftfartsselskabet ejet rekrutteringsbureau eller et egentligt vikarbureau. Ofte synes disse medarbejdere ikke at have tilsvarende vilkår som fastansatte. I nogle tilfælde aflønnes de kun efter præsterede flyvetimer.”
I Norge har Samferdselsdepartementet kontaktat Europeiska kommissionen och pekat på de problem som orsakas av olikheter i nationell lagstiftning och EU-lagstiftning. Det är inte enkelt att avgöra i vilket EU/EES-land de anställda i första hand utför sitt arbete, och en person kan ha sin hemmabas i ett tredjeland även om själv flygningen går mellan EU/EES-länder.
Frågan om vilket lands domstolar som har behörighet att behandla en arbetsrättslig tvist (domsrättsfrågan) och vilkets lands lag som då ska tillämpas (lagvalsfrågan) har alltså stor betydelse. Hittills finns ett fåtal domar i norsk rättspraxis om domsrätt och lagval när det gäller arbetsavtal inom flyget. Høyeste rett avgjorde 2011 (Rt-2011-1034) en tvist om ersättning vid uppsägning av en dansk pilot som var anställd i det svenska bolaget TUI Fly Nordic, och stationerad vid bolagets bas på Gardermoen i Norge. Høyesterett höll med lagmannsretten om att norska domstolar hade domsrätt.
Høyesterett har också behandlat frågan om domsrätt två gånger i uppsägningstvister som rört det irländska flygbolaget Ryanair. Det första gällde en ungersk ”Base Supervisor” och det andra en italiensk kabinanställd, som båda hade sin bas på Rygge flygplats utanför Moss. Frågan var om anknytningen till en norsk flygplats innebar att norska domstolar hade behörighet att pröva tvisten enligt Lugano konventionens artikel 19.2.a. Lagmanns-retten kom i båda fallen fram till att norska domstolar var behöriga.
I det andra målet, som fortfarande pågår, lade Borgarting lagmannsrett särskild vikt vid att arbetstagaren var knuten till en bas i Norge som hon avreste från och vände tillbaka till. Hon var skyldig att bosätta sig i närheten av flygplatsen. Därmed var Rygge inte bara ett påmönstringsställe (som Ryanair hade kallat det). Bosättningsplikten innebar bl.a. att Rygge och området där hon bodde blev hennes naturliga sociala anknytningspunkt både i samband med arbetet och på fritiden. Lagmannsretten höll inte med Ryanair om att man borde fästa vikt vid att parterna hade avtalat om att irländsk rätt skulle tillämpas, att arbetstagaren var ansluten till irländsk folkpension, hade irländsk försäkring, att lönen gick in på en irländsk bank, att hon har betalat skatt i Irland och att Ryanair inte hade någon filial eller liknande i Norge eller andra länder. Enligt Ryanair skedde all planering av arbetet, inklusive instruktioner och organisering, från Irland. Detta var enligt lagmanns-retten ”… mer formelle forhold der arbeidstakeren antagelig i liten grad kan påvirke valg av løsning”.
Domsrättsfrågan är rättskraftigt avgjord sedan Høyesterett avslagit Ryanairs över- klagandet i juni 2014. Uppsägningstvisten, inklusive lagvalsfrågan, ska nu behandlas av Moss tingsrätt. I det tidigare målet kom Moss tingsrätt fram till att norsk rätt skulle tillämpas.
