EU & arbetsrätt 3 2015
Dragkamp mellan öst och väst om revision av utstationeringsdirektivet
Vad är det Europeiska kommissionen vill göra med utstationeringsdirektivet (96/71)? Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker säger att principen måste vara ”samma lön för samma arbete på samma plats”, och för en tid sedan inledde kommissionen ”en mål-inriktad översyn” av direktivet. Vad det ska leda till är än så länge oklart. Det enda säkra är att det blir en strid på kniven mellan gamla och nya medlemsstater om kommissionen före-slår att direktivet ska ändras.
Det är bara drygt ett år sedan som EU antog direktivet (2014/67) om tillämpningen av utstationeringsdirektivet från 1996. På frågan varför man inte i stället hade ändrat det ur-sprungliga direktivet svarade kommissionen att det inte var något fel på det. Det enda som behövdes var att reglerna tillämpades bättre, och det problemet skulle nu tillämpnings-direktivet råda bot på. Alla medlemsstater höll visserligen inte med om det, men det fanns en rädsla för vad som kunde hända om man började peta i utstationeringsdirektivet.
Sedan dess har kommissionen fått en ny ordförande som tycks se annorlunda på saken. I varje fall har kommissionen inlett ”en målinriktad översyn” av utstationeringsdirektivet, och Jean-Claude Juncker har framhållit att det ska vara samma lön för samma arbete på samma plats. Vad han konkret har i tankarna är det ingen som vet, men många som försöker påverka.
Arbetsmarknadsministrar i sex medlemsstater (Sverige, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Luxemburg) skriver i ett brev till den ansvariga kommissionären att de välkomnar översynen. Enligt dem behöver direktivet moderniseras, eftersom utstation-eringen har ändrat karaktär och utvecklats till en ny affärsmodell. Från att ha använts för tjänster som utförs tillfälligt utan att arbetstagarna får tillträde till värdlandets arbets-marknad, används utstationeringar numer för mer eller mindre permanenta tjänster med verklig och långvarig närvaro på arbetsmarknaden i värdlandet. Det ger dessa företag en orättvis kokurrensfördel, skriver ministrarna. De påpekar också att EU:s socialförsäkrings-förordning (883/2004) utnyttjas på ett sätt som kan innebära sämre skydd för arbetstagarna och en avsevärd kostnadsfördel för utstationerande företag och deras kunder.
De föreslår därför att reglerna om vilka arbetsvillkor som ska tillämpas på de utstationerade arbetstagarna ändras så att principen om lika lön garanteras, att kommissionen överväger om direktivet ska defi niera vad som menas med ”tillfällig” och om det går att samordna direktivets och socialförsäkringsförordningens regler på ett sätt som bättre speglar verkligheten.
Kommissionären har också fått brev från regeringarna i nio andra medlemsstater (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Slovakien) som skriver att det är alldeles för tidigt att sätta igång en översyn av direktivet. Enligt dem innehåller det en väl avvägd kompromiss mellan motstående intressen, och alla ansträngningar bör i stället inriktas på att genomföra tillämpningsdirektivet från förra året. De påminner också om hur svåra förhandlingarna om det direktivet var och att många medlemsstater tvingades till långtgående kompromisser. Att ta upp förhandlingar om en revision av det gamla utstationeringsdirektivet bara ett år senare skulle kunna leda till stor söndring, varnar de. Inte heller vill de ha någon ändring av socialförsäkringsförordningen. Att tillämpa arbets-landets lag fullt ut skulle, enligt dem, innebära det definitiva slutet för all utstationering.
Liknande synpunkter framförs av arbetsgivarorganisationen Business- Europe. ”Vi vädjar till kommissionen att inte öppna den Pandoras ask av problem och misshälligheter som en översyn av utstationeringsdirektivet skulle innebära”, skriver organisationen.
