EU & arbetsrätt 3-4 2016
EU-rätten fyllde inte ut svenskt kollektivavtal
En fackförening har bara rätt att kräva sina egna eller sina medlemmars rättigheter på grund av ett kollektivavtal. Utanförstående arbetstagare måste själva kräva sin rätt. EU-rätten änd-rar inte dessa principer som ligger till grund för svensk arbetsrätt, konstaterar den svenska Arbetsdomstolen (AD) i ett avgörande från i höstas.
Frågan i målet var om ett irländskt bolag brutit mot Byggavtalet mellan Svenska byggnads-arbetareförbundet (Byggnads) och Sveriges byggindustrier genom att betala för låg lön till utländska arbetstagare som arbetat för bolaget i Sverige. Kollektivavtalet föreskriver en lön med fördelningstalet 1,0 för ”yrkesarbetare” och 0,88 för ”övriga arbetstagare”. Avgörande för om någon är yrkesarbetare i kollektivavtalets mening är om denne har ett svenskt yrkesbevis eller erkännandeintyg. Arbetstagarna ska själva ansöka till ett partsgemensamt organ för att bli uppflyttade till den högre lönenivån.
I det aktuella målet menade Byggnads att kollektivavtalet skulle tolkas i enlighet med EU-rätten och därför fyllas ut på så sätt att arbetsgivaren skulle vara skyldig att göra en egen prövning av om de utländska arbetstagarna hade tillräcklig kompetens för att få den högre lönen. Genom att inte göra det hade bolaget brutit motkollektivavtalet hävdade Byggnads, som krävde skadestånd för egen del för kollektivavtalsbrott. För de berörda arbetstagarna kunde Byggnads inte föra talan, eftersom de inte var medlemmar i förbundet.
AD började med att konstatera att kollektivavtalet enligt sedvanliga svenska kollektivavtals-tolkningsprinciper inte kunde anses ha den innebörden att arbetsgivaren skulle vara skyldig att själv pröva arbetstagarnas yrkeskompetens. En sådan skyldighet följde nämligen inte av avtalets ordalydelse och någon sådan praxis ansågs inte ha bildats mellan kollektivavtals-parterna. Bolaget hade följaktligen inte brutit mot kollektivavtalet.
Byggnads menade dock att EUrätten kräver att kollektivavtalet ska ges en annan innebörd. Den rättsliga grunden för det skulle vara att de utländska arbetstagarnas rättigheter kränkts. EU-förordningen nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet föreskriver att avtalsbestämm-elser är ogiltiga om de föreskriver eller bemyndigar diskriminerande villkor. AD konstaterar dock att detta inte kan ge förbundet en rätt till skadestånd för egen del. Detsamma skulle ha gällt också om de utländska arbetstagarna varit medlemmar i Byggnads. Förbundet skulle dock kunna föra talan som ombud för en medlem och därmed ha större möjlighet till fram-gång.
Frågan om kollektivavtalet är diskriminerande mot bakgrund av EU-rätten besvarades alltså inte på grund av hur talan var utformad. AD ger i domskälen indikationer på att saken skulle ha kunnat prövas om målet förts som en fastställelsetalan, eller om Byggnads hade fått någon av de utländska arbetstagarna att bli medlem och fört talan och yrkat skadestånd åt denne.
