EU & arbetsrätt 1 2018

EU-domstolens dom om Uber ger ledtrådar till arbetsrätten i "gig-ekonomin"

Uber är en tjänst på transportområdet, och inte en av informationssamhällets tjänster. Det har EU-domstolens stora avdelning slagit fast i ett avgörande som har arbetsrättslig relevans trots att den inte rör någon arbetsrättslig regel.

En spansk domstol hade begärt förhandsbesked från EUdomstolen i ett mål där en yrkesorganisation för taxichaufförer påstått att Ubers verksamhet innebar illojal konkurrens och var lagstridig eftersom Ubers förare inte hade taxilicenser.

Klassificeringen av Ubers verksamhet avgör dess unionsrättsliga ställning. Om Uber hade klassificerats som en av informationssamhällets tjänster, hade företaget kommit att omfattas av EU-rätten och särskilt reglerna om friheten att tillhandahålla tjänster. När EU-domstolen nu slog fast att Uber istället utgör en transporttjänst, så följer att verksamheten regleras som en lokal transport, och på detta område har EU inte utnyttjat sin befogenhet att utfärda lagstiftning. Domstolens ställningstagande, att Uber utgör en lokal transporttjänst, innebär att verksamheten är undantagen från EUF-fördragets regler om frihet att tillhandahålla tjänster.

I målet tolkade EU-domstolen de direktiv som definierar informationssamhällets tjänster och elektronisk handel (direktiven 2006/123/EG, 98/34/EG, 98/48/EG och 2000/31/EG) i ljuset av EUF-fördragets artikel 56 om frihet att tillhandahålla tjänster. Domstolen slog fast att eftersom inslaget av förmedlingstjänst i Ubers verksamhet har en så nära anknytning till en transporttjänst att den inte kan skiljas från denna, utgör Uber en transporttjänst i EUFfördragets mening.

Även om målet alltså inte innebar tillämpning av någon arbetsrättslig regel ger domen ledtrådar till hur EU-arbetsrättens grundläggande begrepp kan komma att utvecklas i förhållande till den nya arbetsmarknaden och ”gig-ekonomins” sätt att organisera arbetet.

Kännetecknande för gig-ekonomin är att arbetsrelationen har tre parter, med en ”plattform” eller smartphone-app som kopplar ihop den person som efterfrågar en tjänst, t.ex. en bilresa, med den person som vill sälja sitt arbete. Frågan blir då hur plattformen/appen ska betraktas ur arbetsrättslig synvinkel.

EU-domstolen gör flera uttalanden om plattformen/appen i relation till arbetsgivarbegreppet. Det tydligaste budskapet är att plattformen inte ska uppfattas som endast en passiv förmedlare av kontakt mellan den som utför arbetet och den som vill ha det utfört, utan snarare som en central gestalt och funktion. Både generaladvokaten och domstolen uppfattar plattformens roll på ett sätt som uppvisar likheter med hur arbetsgivaren har uppfattats i den traditionella arbetsrätten.

Domstolen framhåller (p. 37–40) särskilt två aspekter av plattformen som går bortom att passivt förmedla kontakt mellan två parter; dels att plattformen skapar ett utbud av inte bara tjänster som konsumenter kan efterfråga, utan också av arbetstillfällen på arbetsmarknaden, dels att plattformen faktiskt utövar flera av de klassiska arbetsgivarfunktionerna, t.ex. att fastställa pris för tjänsten, uppbära betalningen, betala den arbetande, kontrollera både arbetsredskapen och den som arbetar samt besluta om uteslutning av arbetande.

Generaladvokaten framhåller i sitt domsförslag (p. 52) särskilt hur plattformen genom att använda mekanismerna på arbetsmarknaden kan skapa en minst lika effektiv styrning av arbetet och arbetskraften som en arbetsgivare på den traditionella arbetsmarknaden. Eftersom arbetskraften behöver plattformen för att sälja sitt arbete, har plattformen en maktposition i relation till arbetskraften, precis som den traditionella arbetsrättens arbetsgivare. Generaladvokaten undviker i och för sig uttryckligen (p. 54) frågan om huruvida arbetskraften ska anses som arbetstagare hos plattformen.

I Uber-domen antas att plattformen har likheter med en arbetsgivare i det att plattformen utövar arbetsgivarfunktioner och kan använda mekanismer på arbetsmarknaden på samma sätt som arbetsgivare kan. Den återstående frågan är om den som utövar arbetsgivarfunktioner också ska bära det ansvar för arbetskraften som den gängse arbetsrätten placerat på arbetsgivaren. Den behandlas inte i Uber-domen, men den som söker argument för att hålla plattformen/ appen ansvarig som arbetsgivare kan hitta argument för sin sak där.

Om målet hade avsett tillämpningen av en arbetsrättslig regel hade domstolen sannolikt inte gjort så tydliga uttalanden om plattformens arbetsgivarroll/-funktion som nu skedde. Läser man Uber-domen tillsammans med förslaget till direktiv om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i EU (se artikeln på s. 3 i detta nummer), som utgår från att de som arbetar i gig-ekonomin kan vara arbetstagare och omfattade av arbetsrätten, förefaller EUarbetsrätten ha tagit avgörande kliv in på den nya arbetsmarknaden och in i gig-ekonomins sätt att organisera arbetet..

Niklas Selberg, jur.dr. Lunds universitet

C-434/15, Asociación Profesional Elite Taxi mot Uber Systems Spain SL, dom den 20 december 2017