EU & arbetsrätt 4 2018
EU-stadgans artikel om betald semester kan åberopas i tvist med privat arbetsgivare
EU-stadgans artikel 31.2 om rätt till årlig betald semester är i sig tillräcklig för att ge arbetstagarna en rätt som de kan åberopa i en tvist med sin privata arbetsgivare. Det konstaterade EUdomstolens stora avdelning nyligen i två mål där den tyska federala arbetsdomstolen hade begärt förhandsavgörande.
De förenade målen Bauer och Willmeroth gällde två tvister där änkor hade stämt sina avlidna makars tidigare arbetsgivare, Stadt Wuppertal och det privata företaget Willmeroth. Änkorna ifrågasatte arbetsgivarnas beslut att inte utge ersättning till de efterlevande för den semester som makarna inte hade tagit ut.
Målet Max-Planck Gesellschaft handlade om en man som haft olika visstidsanställningar vid Max-Planck-sällskapet i över tio år. Han hade anmodats att ta ut sin semester innan anställningen upphörde, men han tog bara ut ett par av de återstående semesterdagarna. När anställningen upphört begärde mannen att arbetsgivaren skulle betala ersättning för 51 dagars semester för 2012 och 2013som han inte hade tagit ut. Enligt tysk rätt hade de 51 dagarna gått förlorade, eftersom de inte tagits ut under de år som de tjänades in. Artikel 31.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna föreskriver att varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester. Huvudfrågan i målen var om den artikeln kan åberopas i en tvist mellan enskilda på så sätt att en nationell bestämmelse som begränsar en arbetstagares rätt till årlig semester ska lämnas utan tilllämpning av nationella domstolar, till förmån för stadgans bestämmelse.
I sitt resonemang utgår EU-domstolen från att rätten till årlig betald semester är en princip av väsentlig betydelse i unionens sociala regelverk. Den har sitt ursprung i såväl rättsakter på unionsnivå som i internationella instrument som medlemsstaterna har medverkat i eller anslutit sig till. Bland dessa återfinns den europeiska sociala stadgan, som alla medlemsstater är parter i, och Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention nr 132 om semester.
EU-domstolen påpekar att rätten till årlig betald semester inte infördes genom arbetstidsdirektivet (2003/88) och dess föregångare, utan att den har sitt ursprung i olika internationella instrument och är bindande som en princip av väsentlig betydelse i unionens sociala regelverk.
Domstolen argumenterar vidare att eftersom rätten till betald årlig semester, som tillerkänns varje arbetstagare enligt artikel 31.2 i stadgan, är tvingande och ovillkorlig, är det inte nödvändigt att genomföra den genom bestämmelser i unionsrätten eller nationell lagstiftning. Sådana bestämmelser är nämligen endast avsedda att ange den exakta varaktigheten av ledigheten och villkoren för att utöva denna rätt. EU-domstolen klargör också att artikel 31.2 innebär att en nationell domstol ska underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som de i målet, vilka leder till att en arbetstagares dödsfall medför att denne retroaktivt berövas den rätt till årlig betald semester som han eller hon hade tjänat in före sin död, och följaktligen att vederbörandes rättsinnehavare berövas rätten till den ersättning som träder i ledighetens ställe.
Likaså ska en nationell domstol underlåta att tillämpa en bestämmelse som berövar en arbetstagare rätten till årlig betald semester när arbetstagaren inte har kunnat ta ut den vid utgången av den beräkningsperiod och/eller en period för överföring av semesterdagar som föreskrivs i nationell, eller inte får ersättning istället för outtagen semester när anställningen upphör. Artikeln innebär dessutom att arbetsgivare inte kan åberopa nationella bestämmelser för att undgå att betala den ersättning som de är skyldiga att göra för att iaktta den grundläggande rättighet som garanteras i stadgan.
EU-domstolen belyser också stadgans roll i förhållande till enskilda rättssubjekt. Den påminner om artikel 51.1 som säger att bestämmelserna i stadgan riktar sig till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Den artikeln kan enligt domstolen inte tolkas så att den systematiskt skulle utesluta en möjlighet att enskilda rättssubjekt kunde vara direkt förpliktade att iaktta vissa bestämmelser i stadgan. Dessutom betonar domstolen att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester innebär en motsvarande skyldighet för arbetsgivaren att bevilja sådan betald ledighet.
De aktuella domarna gäller stadgans artikel 31.2. Artikelns första stycke föreskriver att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden. EUdomstolen tar inte ställning till om den ska tolkas på motsvarande sätt. Däremot understryker den att artikel 31.2 skiljer sig från artikel 27 om arbetstagares rätt till information och samråd som var uppe i målet C-176/12 Association de médiation sociale, och som enligt domen inte kunde åberopas i en tvist mellan enskilda. Den avgörande skillnaden är att artikel 31.2 föreskriver en tvingande rätt, medan artikel 27 talar om rätt till information och samråd ”i de fall och på de villkor som föreskrivs i unionsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis”.
Niklas Bruun
