EU & arbetsrätt 2 2020

Svenska rättegångsregler ger inte diskriminerad effektivt domstolsskydd, anser generaladvokat

De svenska processregler som innebär att en person i vissa fall inte kan få rättsligt fastslaget ifall hen har blivit diskriminerad kan undergräva syftet med direktivet om likabehandling av personer oavsett ras eller etniska ursprung (2000/43) och lever inte upp till EU-stadgans artikel om rätten till effektivt domstolsskydd. Det anser generaladvokaten Henrik Saugmandsgaard Øe. 

Det är Högsta domstolen som har frågat EU-domstolen om en domstol i ett mål om diskrimineringsersättning alltid måste pröva om diskriminering faktiskt har ägt rum om den sökande begär det, för att direktivets krav på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner ska vara uppfyllt. 

Målet drivs av Diskrimineringsombudsmannen för en person av chilenskt ursprung som anser sig diskriminerad på grund av sin etniska tillhörighet. Mannen skulle flyga från Stockholm till Göteborg. Han hade redan gått ombord på planet när han tvingades av igen tillsammans med en annan man för att genomgå en extra säkerhetskontroll. Som han uppfattade det hade han valts ut på grund av sitt utseende och kopplats ihop med den andra mannen som tycktes vara arab/muslim. 

DO väckte talan mot flygbolaget och yrkade 10 000 kr i diskrimineringsersättning för mannens räkning. Bolaget gick med på att betala men vägrade att medge att mannen hade blivit diskriminerad. Ersättningen var bara en ”goodwill- ersättning”. 

Det räcker inte för mannen. Han anser inte att han har fått upprättelse om inte bolaget erkänner eller en domstol slår fast att han blivit diskriminerad. Men den frågan kan han inte få prövad eftersom bolaget har betalat honom den ersättning han begärde Enligt svenska rättegångsregler ska domstolarna i en civilrättslig tvist som denna nämligen bara meddela dom utan att pröva sakfrågan om svaranden går med på de materiella yrkandena. 

DO har därför drivit målet ända till Högsta domstolen som nu frågar EU-domstolen om detta är förenligt med kravet i direktiv 2000/43 på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner, mot bakgrund av medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla effektiva rättsmedel enligt artikel 47 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter. 

Frågan har väckt oro hos arbetsmarknadens parter som fruktar att svaret kan begränsa deras möjligheter att använda förlikning som ett sätt att lösa tvister (se EU & arbetsrätt nr 2/2019 s. 3). Sveriges regering anser att frågan ska besvaras nekande, och det gör även Europeiska kommissionen och den finska regeringen som har yttrat sig i målet. 

Men generaladvokaten anser alltså att rättegångsreglerna inte uppfyller EU-rättens krav.  

Han konstaterar att det enligt EU-domstolens rättspraxis är medlemsstaternas sak att bestämma vilka processuella regler som ska gälla för en talan som syftar till att slå vakt om enskildas rättigheter enligt unionsrätten. De måste dock se till att dessa processuella regler uppfyller likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Det innebär att de inte får vara mindre förmånliga än de som gäller för en liknande talan som grundar sig på nationell rätt, och att de inte får göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten.  

Efter hand har domstolen emellertid kommit att tillämpa ett annat, strängare kriterium, enligt generaladvokaten. Medlemsstaternas processuella regler måste också iaktta rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i EU-stadgan. För att det ska vara uppfyllt krävs att den nationella rätten säkerställer att den berörda kan göra sina rättigheter gällande i domstol, och begränsningar i det effektiva domstolsskyddet är tillåtna bara på de villkor som anges i artikel 52 i stadgan. Det vill säga att de ska vara föreskrivna i lag och förenliga dels med det väsentliga innehållet i de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan, dels med proportionalitetsprincipen. 

Enligt generaladvokaten är det kriteriet om effektivt domstolsskydd som ska tillämpas i det aktuella målet. Och hans slutsats blir att den svenska ordningen inte uppfyller vare sig kravet på gottgörelse för den lidna skadan eller på att vara avskräckande. 

En summa pengar är i allmänhet inte i sig tillräckligt för att gottgöra skadan i ett fall som det aktuella, menar generaladvokaten som också hänvisar till praxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter till stöd för sin ståndpunkt. Det är primärt inte ett ekonomiskt intresse som mannen eller majoriteten av de diskriminerade som DO företräder vill få tillgodosett. 

Han har också svårt att se hur enbart betalningen av en summa pengar ska kunna få tillräckligt stark avskräckande verkan. Här säger han emot den finska regeringen som anfört att svaranden blir mindre benägen att upprepa samma diskriminerande beteende efter att den tvingats betala diskrimineringsersättning. I ett fall som det aktuella, där svaranden inte medger någon diskriminering och där det yrkade beloppet inte får någon betydande ekonomisk inverkan på bolaget uteblir denna medvetenhetsskapande effekt, enligt generaladvokaten. Om svaranden i ett skadeståndsmål kan betala ersättningen utan att domstolen kan konstatera att diskriminering har skett förlorar de sanktioner som krävs enligt direktiv 2000/43 sin ändamålsenliga verkan, menar han.  

Kerstin Ahlberg

Mål C-30/19 Diskrimineringsombudsmannen mot Braathens Regional Aviation AB, generaladvokatens förslag till dom den 14 maj 2020