EU & arbetsrätt 2 2020

EU-domstolen: Cykelbud var inte arbetstagare

Är de som arbetar i gigekonomin arbetstagare eller uppdragstagare? Gäller arbetsrättens regler för plattformsarbetande cykelbud? Dessa frågor hade EU-domstolen anledning att komma in på i ett mål om tillämpningsområdet för arbetstidsdirektivet (2003/88). 

Ett cykelbud som arbetade med att leverera paket, och som enligt arbetsavtalet var uppdragstagare (self-employed independent contractor), hade väckt talan vid engelsk domstol och begärt att bli klassificerad som arbetstagare vid tillämpningen av arbetstidsregler. Domstolen begärde förhandsavgörande från EU-domstolen om tillämpningsområdet för arbetstidsdirektivet, som saknar definition av begreppet arbetstagare.  

Relationerna mellan den arbetspresterande och huvudmannen var utformade på följande sätt. Cykelbudet använde sin egen cykel och mobiltelefon i arbetet. Under vissa förutsättningar fick cykelbudet sätta annan i sitt ställe för att utföra det arbete hen åtagit sig. Budet hade alltså inte någon personlig arbetsskyldighet. Dessutom fick hen arbeta för andra företag än det som utpekats som arbetsgivare. Företaget hade ingen skyldighet att lämna uppdrag till cykelbudet, som å sin sida inte heller var skyldig att acceptera uppdrag. Accepterade uppdrag måste utföras inom en ramtid mellan 07.30 och 21.00. Under denna tid bestämde cyklisten själv när arbetet utförs och vilken rutt hen skulle följa. Avlöningen var en fast summa per avlämnat paket. 

Dessa arbetsvillkor är representativa för gig-ekonomins arbetspraktiker. 

EU-domstolen tillämpade en sällan använd regel (artikel 99) i sina rättegångsregler och beslutade att avgöra målet inte genom dom, utan genom att lämna ett svar i särskilt uppsatt beslut som är motiverat. Mål får avgöras på detta sätt om en fråga i en begäran om förhandsbesked är identisk med en fråga som domstolen redan avgjort, om svaret på en sådan fråga klart kan utläsas av rättspraxis, eller om svaret på frågan inte lämnar utrymme för rimligt tvivel. 

EU-domstolen redogjorde för sin gängse praxis om arbetstagarbegreppet som bygger på tillämpning av objektiva kriterier inom ramen för en helhetsbedömning. Enligt denna praxis är kärnan i anställningsförhållandet att en person under viss tid utför arbete åt en annan mot ersättning. Dessutom påminde domstolen om domen FNV Kunsten C-413/13 av vilken framgår att en arbetspresterande som klassificerats som uppdragstagare i nationell rätt, ändå kan vara att bedöma som arbetstagare enligt EU-rätten. 

Domstolen gav ett antal riktlinjer utifrån den aktuella situationen för hur en nationell domstol ska avgöra om den arbetspresterande är arbets- eller uppdragstagare. När avtalet förefaller innebära att den arbetspresterande har stor handlingsfrihet i relation till huvudmannen blir det aktuellt att pröva om denna frihet ger upphov till verkligt oberoende, eller om oberoendet, handlingsutrymmet till trots, är fiktivt. Domstolen lyfter fram flera punkter i det aktuella målet som talar för det inte är fråga om underordning, utan om verklig frihet för den arbetspresterande: Cykelbudet fick sätta annan i sitt ställe, hen fick tacka nej till arbetserbjudanden och hade tillåtelse att arbeta åt flera huvudmän, och kravet om att arbetet skulle utföras inom en viss ramtid följde av arbetets natur. Under dessa förutsättningar är arbetstidsdirektivet inte tillämpligt på den arbetspresterande/cykelbudet. 

Att domstolen avgjort målet genom ett särskilt uppsatt beslut och inte dom kan tolkas som att den anser att gig-ekonomins arbetspraktiker inte gett upphov till nya frågor och att den existerande praxisen kring arbetstagarbegreppet kan dra gränserna för arbetsrätten också för dagens plattformsarbetare. 

Det särskilt uppsatta beslutets betydelse som prejudikat är svårbedömt eftersom EU-rättens binära arbetsrätt (en arbetspresterande är antingen arbets- eller uppdragstagare) tillämpats på en tvist från ett rättssystem med tre kategorier; förutom uppdrags- och arbetstagare också mellangruppen workers. 

EU-domstolen kan inte sägas ha underlättat för de nationella domstolarna att avgöra frågan om en viss arbetspresterandes handlingsutrymme i relation till huvudmannen ska anses vara uttryck för ett verkligt oberoende. I det aktuella målet har domstolen avstått från att fördjupa eller uppdatera analyserna av arbetsrättens gränser i relation till plattformsarbetare. 

Niklas Selberg, jur.dr.
Lunds universitet 

C-692/19 B mot Yodel Delivery Network Ltd, beslut den 22 april 2020