EU & arbetsrätt 3-4 2020

Sverige kritiseras av FN:s funktionsrättskommitté

Högskolan borde ha fört en dialog med den sökande om möjliga anpassningsåtgärder i stället för att bara avbryta rekryteringsförfarandet när den ansåg att det skulle bli för dyrt att tillhandahålla teckenspråkstolkning för att han skulle kunna utföra arbetet. Det är innebörden i den kritik som FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har riktat mot svenska staten för brister i uppfyllandet av FN:s funktionsrättskonvention (CRPD).

Upprinnelsen till kritiken är Arbetsdomstolens dom AD 2017 nr 51, ett av de första målen om det förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet som infördes i den svenska diskrimineringslagen år 2015. Fallet gällde en döv man som sökte anställning som lektor vid Södertörns högskola. Mannen anställdes inte, trots att han var den mest kvalificerade för tjänsten, då högskolan ansåg det bli för kostsamt att vidta anpassningsåtgärder. Arbetsdomstolens bedömning av vilka åtgärder som hade varit möjliga samt om de varit skäliga, utgick ifrån vad det hade kostat för arbetsgivaren att anlita teckenspråkstolk för att han skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter. Även DO, som drev målet, fokuserade på tolkkostnaderna – men till skillnad från arbetsgivaren menade DO att det var fråga om en skälig kostnad. Arbetsdomstolen bedömde dock att den summa det rörde sig om, 500 000 kr per år, inte var skälig och att det därför inte rörde sig om diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Arbetsdomstolens dom i målet, liksom andra involverade myndigheters agerande, har nu alltså blivit föremål för funktionsrättskommitténs kritik. Den centrala frågan som prövas är i korthet om Arbetsdomstolens bedömning av vad som är en skälig anpassningsåtgärd är förenlig med konventionsrättsliga principer och rätten till arbete och förbud mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning (artikel 27 och artikel 5 i CRPD). Även om kommitténs yttrande inte är bindande kan det utgöra en vägledning för framtida prövningar, och en fingervisning om vad som behövs för att uppfylla det konventionsrättsliga åtagandet.

Kritiken riktades mot flera delmoment i hanteringen av den arbetssökandes rättigheter, inte bara mot högskolans agerande och Arbetsdomstolens bedömning utan även mot DO. Bland annat ifrågasattes det förhållandet att högskolan inte meddelat den sökande innan beslutet att avbryta ansökningsprocessen fattades, vilket fråntog honom möjligheten att i dialog med arbetsgivaren komma fram till möjliga anpassningsåtgärder. Frånvaron av interaktion och samarbete mellan den arbetssökande och arbetsgivaren har också, enligt kommittén, lett till att alternativa åtgärder inte övervägts och att bedömningen i Arbetsdomstolen – vilken i hög grad styrdes av DO:s argumentation i fallet – kommit att fokusera på en begränsad fråga; nämligen den om kostnaderna för tolk. I den frågan noterar kommittén brister i bedömningen, då andra möjligheter till finansiering av lektoratet inte beaktats.

Därutöver har inte Arbetsdomstolen på ett tillräckligt sätt vägt in den positiva inverkan som anställning av en döv lektor kunde ha på attityder och strävan efter mångfald i högskolan bland studenter och lärare i stort, eller de positiva signaler det skulle skicka till andra personer med hörselnedsättning.

Bristerna som svenska staten har gjort sig skyldig till enligt kommittén rör främst avsaknaden av dialog och tillräcklig utredning av olika möjliga åtgärder. Utan att framföra en åsikt om vilka åtgärder som hade varit lämpliga (där har staten alltjämt ett utrymme för bedömningar, s k margin of appreciation) konstaterar kommittén att de involverade myndigheterna inte vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa tillhandahållandet av skäliga anpassningar. Sammantaget innebär Arbetsdomstolens dom att mannen har förvägrats rätten till arbete enligt artikel 27 i CRPD i strid mot förbudet mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning i artikel 5 CRPD.

Kommittén rekommenderar den svenska staten att se till att mannen får tillgång till ett effektivt rättsmedel, inklusive ersättning för nedlagda kostnader. Staten ska inom sex månader från beslutet lämna ett svar till kommittén med information om vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av kommitténs rekommendationer.

Sabina Hellborg, jur.dr.
Institutet för social forskning

Decision nr 45/2018, i fallet Sahlin mot Sverige företrädd av Sveriges dövas riksförbund, Sveriges dövas ungdomsförbund och Med Lagen som Verktyg (numera Disability Rights Defenders), beslut av Committee on the Rights of Persons with Disabilities den 23 september 2020