EU & arbetsrätt 3-4 2020

Förslaget om minimilöner: Centrala frågor som rör lönebildningen skulle underkastas EU-domstolen

Den 28 oktober presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner i EU. Förslaget uttrycker en omsvängning i synen på kollektiva förhandlingar, i varje fall så som den kom till uttryck i åtgärder från den s.k. Trojkan (kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) under Eurokrisen (se t.ex. EU & arbetsrätt nr 4/2012 s 2). I förslaget finns tydliga uppmaningar till medlemsstaterna att stödja kollektiva förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.

Förslaget är väntat efter de tydliga utfästelser som kommissionen gjort. Att det som den föreslår är ett direktiv, med artikel 153 FEUF om socialpolitik som rättslig grund, är mindre väntat. Av artikel 153.5 framgår att lagstiftningsakter inte får antas om löneförhållanden. Kommissionen menar dock att förslaget fullt ut respekterar artikel 153.5 då det inte syftar till att harmonisera minimilönenivån i EU eller att inrätta en enhetlig metod för att sätta minimilöner.

Syftet med förslaget är att säkerställa att minimilönerna är tillräckligt höga och att arbetstagarna har tillgång till minimilöneskydd i antingen lag eller kollektivavtal (skäl 15). Förslaget innehåller vidare ett antal formuleringar om vad det inte ska innebära. Det ska inte påverka arbetsmarknadsparternas självständighet, inte påverka medlemsstaternas val att fastställa minimilöner i lag eller kollektivavtal och inget i direktivet ska tolkas som en skyldighet införa lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal (artikel 1).

Kapitel 1 anger att direktivet ska omfatta arbetstagare, inbegripet personer i olika atypiska anställningar om de uppfyller EU-domstolens kriterier. Vidare finns där definitioner av bl.a. kollektivavtal och minimilöner. Medlemsstaterna ska också understödja kollektivavtalsförhandlingar och om kollektivavtalens täckningsgrad understiger 70 procent ska medlemsstaterna upprätta en handlingsplan för att främja förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.

Kapitel 2 innehåller regler för de medlemsstater som har lagstadgade minimilöner. Där anges vissa kriterier som ska beaktas när minimilöner bestäms och att arbetsmarknadens parter ska involveras. Variationerna och möjligheten till avdrag från lagstadgade minimilöner ska vara små. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att stärka arbetstagarnas faktiska tillgång till minimilön.

I kapitel 3 finns ett antal regler samlade under rubriken ”Övergripande bestämmelser” som gäller alla medlemsstater. Enligt artikel 9 ska dessa säkerställa att de som fullgör offentliga kontrakt betalar lön enligt kollektivavtal eller minimilön enligt lag. Av artikel 10 följer en omfattande skyldighet att samla in och lämna data till kommissionen. Länder med minimilön i kollektivavtal ska bl.a. lämna in uppgifter om lönenivån för arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalad minimilön.

Artikeln 11 stadgar att arbetstagare ska ha rätt till opartisk prövning och skälig kompensation om deras rätt till minimilön enligt lag eller kollektivavtal åsidosätts. Vidare ska arbetstagare som hävdar sin rätt skyddas från repressalier.

Kommissionens förslag har välkomnats av EFS, den europeiska centralorganisationen på den fackliga sidan, då det ses som ett första steg mot en verklig förändring. Arbetsgivarnas motsvarighet BusinessEurope menar att förslaget är ett ”rättsligt monster” som enbart kommer leda till tvister med osäker utgång. Det är sedan tidigare känt att de nordiska facken och arbetsgivarna är motståndare till förslaget (se EU & arbetsrätt nr 2/2020 s 4).

Motståndet mot direktivet bemöts genom skrivningarna om vad direktivet inte ska göra. Det är emellertid uppenbart att ett flertal centrala frågor som rör lönebildning i de nordiska länderna kommer att kunna underkastas EUdomstolens prövning om direktivet skulle antas i den form det nu har. Det gäller vad som är ett kollektivavtal och vilka åtgärder som är tillräckliga för att stödja kollektiva förhandlingar och arbetstagares individuella rätt till minimilön. Det är vidare klart att det finns en betydande osäkerhet om utgången av en sådan prövning, inte minst kopplad till vilken betydelse EU-domstolen då skulle tillmäta EU-stadgan, särskilt artikel 31 om säkra och värdiga anställningsvillkor.

Den avgörande frågan som dock kvarstår olöst är om EU har befogenhet att anta ett direktiv med detta innehåll. I förslaget finns viss argumentation om det och om subsidiaritet och proportionalitet. Den argumentationen är inte särskilt övertygande och delvis svår att följa. Avgörandet av befogenhetsfrågan beror på vilket innehåll direktivet slutligt får. Den begränsning som framgår av artikel 153.5 gäller ”löneförhållanden” och det är i varje fall för mig svårt att se att direktivförslaget inte rör just det. Det är osäkert om andra rättsliga grunder varit möjliga, men då finns inte samma explicita begränsning av EU:s befogenhet.

Det återstår att se om det slutligt blir ett direktiv och vilket innehåll det då får.

Erik Sjödin, docent
Institutet för social forskning

COM (2020) 682 Förslag till direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen