EU & arbetsrätt 3-4 2020
Ungern och Polen fick nej
Nya utstationeringsregler står fast
EU-domstolens stora kammare avslog den 8 december Ungerns och Polens talan om ogiltigförklaring av 2018 års direktiv om ändringar i utstationeringsdirektivet.
Ändringsdirektivet (2018/957) syftar till att utstationerade arbetstagares arbetsvillkor så långt som möjligt ska vara lika den inhemska arbetskraftens. Ändringarna innebär att utstationerade arbetstagare nu ska garanteras den ”lön”, och inte endast ”minimilön”, som förekommer i värdstaten. Vid utstationering som varar längre än 12 månader ska nästan samtliga arbets- och anställningsvillkor som gäller i värdstaten tillämpas på de utstationerade arbetstagarna.
Talan i de båda målen liknar varandra (EU & arbetsrätt nr 2/ 2020, s. 4).
För det första hävdar de båda länderna att ändringsdirektivet inte skulle ha antagits med stöd av fördragsreglerna om underlättande av friheten att tillhandahålla tjänster (FEUF artikel 53.1, artikel 62), utan istället med stöd av befogenheten att lagstifta om arbetsrättsliga frågor (FEUF artikel 153).
Domstolen slår emellertid fast att det var tillåtet att anta ändringsdirektivet med stöd av samma fördragsartikel som användes för att anta det ursprungliga utstationeringsdirektivet. Och regler som samordnar medlemsstaternas lagstiftning får anpassas till nya förhållanden, exempelvis utvidgningen av EU. Att tjänstefriheten ska garanteras innebär inte att andra mål som främjande av hög sysselsättning och ett fullgott socialt skydd inte ska uppnås. Balansen i utstationeringsreglerna får justeras genom att man stärker utstationerade arbetstagares ställning. Likabehandling mellan utstationerade arbetstagare och inhemsk arbetskraft uppfattas av domstolen som ett led i att stärka friheten att tillhandahålla tjänster på ”rättvis grund”, dvs. utan konkurrens som bygger på väsentligen olika anställningsvillkor mellan utstationerade och inhemsk arbetskraft.
En annan grund som åberopades var att ändringsdirektivet och dess likabehandlingsprincip strider mot fördragets regel om tjänstefrihet (FEUF artikel 56), bl.a. eftersom det omintetgör den konkurrensfördel som medlemsstater med lägre lönenivåer har.
Här konstaterar domstolen att unionslagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av komplicerade politiska och ekonomiska frågor och att ändringsdirektivet inte är uppenbart olämpligt i förhållande till EU:s målsättningar. Domstolen utgår från att artikel 56 ska uppfattas som att friheten att tillhandahålla tjänster ska tryggas på ”rättvis grund”. Unionslagstiftaren har haft rätt att anta ändringsdirektivet, eftersom det syftar till att säkerställa att denna frihet utövas under konkurrensförhållanden som inte är beroende av alltför stora skillnader i de arbets- och anställningsvillkor som tillämpas på företag från olika medlemsstater. Dessutom sätts inte all kostnadsbaserad konkurrens ur spel. Andra kostnadskomponenter än lön, som arbetstagarnas produktivitet eller effektivitet påverkas ju inte.
Slutsatsen att ändringsdirektivet inte ska ogiltigförklaras överraskar inte. Domstolens utförliga resonemang kring utstationering och konkurrens mellan medlemsstaterna är emellertid delvis oväntat, men välkommet. Domstolen framhåller systematiskt att utstationering ska ske på ”rättvis grund”, dvs. att konkurrensen inte endast ska bygga på lägre lönenivåer. Detta kan uppfattas som att domstolen vill etablera ett perspektivskifte när det gäller den fria rörligheten: Från att ett behov av åtgärder mot lönekonkurrens undantagsvis kan rättfärdiga begränsningar i tjänstefriheten, till att det gäller ett allmänt rättvisekrav för den fria rörligheten för tjänster, för att undvika s.k. social dumpning. Framtiden får utvisa i vilken utsträckning praxis kommer att utgå från detta synsätt.
Niklas Selberg, universitetslektor
Lunds universitet
Mål C-620/18 Ungern mot Europaparlamentet och mål C-626/18 Republiken Polen mot Europaparlamentet, domar den 8 december 2020
