EU & arbetsrätt 2 2021
Svensk processregel fråntar diskriminerad rätten till effektivt rättsmedel
Den som anser sig diskriminerad har rätt att få en domstolsprövning, i det fall något erkännande från motparten inte har skett. Det gäller även om motparten medgivit att betala yrkat ersättningsbelopp, vilket innebär att svenska regler som föreskriver att en domstol ska döma i enlighet med medgivandet utan att pröva sakfrågan, måste åsidosättas. Det framgår av EU-domstolens dom i målet Diskrimineringsombudsmannen mot Braathens.
Den situation som föranledde begäran om förhandsavgörande från EU-domstolen utspelade sig redan sommaren 2015. En man som skulle resa inrikes med flygbolaget Braathens blev hämtad från sin plats av väktare, för att genomgå en extra säkerhetskontroll. Mannen nekades därefter att gå ombord på planet igen. Diskrimineringsombudsmannen (DO) stämde Braathens i tingsrätten, och yrkade 10 000 kr i diskrimineringsersättning till mannen för diskriminering på grund av etnicitet. Enligt DO hade bolaget missgynnat mannen på grund av hans utländska utseende, och därigenom särbehandlat honom i jämförelse med andra flygpassagerare.
Utan att medge att diskriminering förekommit gick Braathens med på att betala de 10 000 kronorna som en form av ”goodwill”-ersättning Medgivandet innebar enligt svenska processrättsliga bestämmelser att domstolen skulle avkunna dom utan att pröva sakfrågan. Någon fastställelsetalan om huruvida diskriminering förekommit ansågs inte möjlig att föra, då en sådan talan skulle kräva en prövning av rena sakförhållanden och inte heller i övrigt vara lämplig. Tingsrättens bedömning delades av hovrätten, som avvisade överklagandet. Men DO överklagade till Högsta domstolen, som beviljade prövningstillstånd och lämnade en begäran om förhandsavgörande. Och nu har alltså EU-domstolen givit sin syn på saken.
Domen, som varit emotsedd med spänning av många (se EU & arbetsrätt 2/2019 s. 3http://arbetsratt.juridicum.su.se/euarb/19-02/02.asp) inleds med konstaterandet att situationen omfattas av likabehandlingsprincipen, vilken kommer till uttryck i direktivet mot etnisk diskriminering (2000/43) och principen om icke-diskriminering enligt artikel 21 i rättighetsstadgan. Därefter behandlar domstolen de artiklar i direktivet som föreskriver en rätt till rättsliga och/eller administrativa förfaranden (artikel 7) respektive effektiva sanktioner (artikel 15) för att säkerställa efterlevnaden av likabehandlingsprincipen. Artiklarna är ett uttryck för, och en konkretisering av, rätten till effektiva rättsmedel enligt artikel 47 i rättighetsstadgan.
EU-domstolen konstaterar visserligen att Sverige har en sanktion, diskrimineringsersättningen, som i sig är förenlig med artikel 15 då den är avsedd att uppfylla ett reparativt och avskräckande syfte. Däremot framhåller domstolen att den svenska processuella ordningen innebär att betalningen av ett yrkat penningbelopp inte har den reparativa funktion som avses, när den klagande i första hand eftersträvar att få upprättelse genom fastställande av att diskriminering skett. Ett sådant medgivande där svaranden inte erkänner att diskriminering skett, har dessutom inte en tillräckligt avskräckande funktion.
Inte heller är möjligheten att föra talan om olaga diskriminering enligt den svenska brottsbalken tillräcklig, då de straffrättsliga ramarna inte tillåter de bevislättnader som ska gälla i diskrimineringsmål. Sammantaget är alltså den svenska ordningen i strid med artikel 7 och artikel 15 i direktiv 2000/43 och artikel 47 i stadgan och det måste vara möjligt för den som anser sig ha utsatts för diskriminering att få saken prövad av domstol.
I de följande domskälen behandlar och bemöter EU-domstolen Braathens argumentation, och de nationella processrättsliga principer som bolaget anfört. EU-domstolen menar att det, i strid med vad Braathens framlagt, inte skulle strida mot den i svensk rätt etablerade dispositionsprincipen om domstolen prövar om diskriminering skett trots att svaranden medgivit ersättningsyrkandet. Det motsatta, däremot, skulle enligt domstolen innebära att svaranden fick en alltför stor kontroll över tvisten.
Domstolen framhåller vidare att det inte skulle krävas att nya rättsmedel införs för att leva upp till de EU-rättsliga kraven. Det skulle vara tillräckligt att tolka svensk rätt mot bakgrund av EU-rätten och helt enkelt vägra att tillämpa den processuella regel som hindrar en fastställelsetalan.
Av formuleringarna i domen att döma gäller detta när svaranden inte medger att någon diskriminering har skett, utan enbart medger att betala ersättningen. Det går inte att utläsa någon motsvarande ovillkorlig rätt till prövning i de fall då svaranden vitsordar även diskrimineringen. Det som omfattas är vidare situationer när den som påstår sig diskriminerad påkallar en prövning, och hindrar således inte att förlikningar ingås i de fall båda parter är överens om det.
Sabina Hellborg, universitetslektor
Institutet för social forskning
C-30/19 Diskrimineringsombudsmannen mot Braathens Regional Aviation AB, dom den 15 april 2021
