EU & arbetsrätt 2 2021

Europadomstolen läxar upp Kroatien för könsstereotyp syn på kvinnors arbete

Värnandet av statens finanser kan inte legitimera att en gravid kvinna inte tillerkänns arbetsbaserade sjukförmåner på grund av att hon var gravid när anställningsavtalet slöts. Det klargör Europadomstolen som tar ett nytt om, än inte förvånande, steg i utvecklingen av praxis om otillåten könsdiskriminering.

 Kristina Jurcic nekades arbetsbaserade sjukförmåner, när hennes graviditet (efter provrörsbefruktning) ledde till sjukskrivning, med motiveringen att hennes anställning enligt kroatisk domstol tillkommit på falska premisser. Argumentet var att eftersom Jurcic sökt sjukersättningen så snart efter det att anställningen påbörjats måste hennes syfte ha varit att tillskansa sig sjukförmånerna och inte att arbeta. Jurcic hade enligt egen utsago genomgått behandlingen när anställningen inleddes men visste inte om att hon var gravid.

Jurcic klagade till Europadomstolen och menade att återkallandet av hennes försäkringsstatus som arbetstagare på grund av graviditeten var i strid med diskrimineringsförbudet enligt artikel 14 i Europakonventionen tillämpad i ljuset av äganderätten enligt artikel 1 i konventionens tilläggsprotokoll nr 1. Diskrimineringsförbudet i artikel 14 har inte någon självständig ställning utan kan enbart aktualiseras i samband med tillämpningen av konventionens andra artiklar (jfr artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 12 se EU & arbetsrätt nr 3-4/2020 s. 9).

Enligt artikel 14 ska individer i jämförbara eller liknande situationer skyddas mot särbehandling som inte kan rättfärdigas av objektiva och rimliga skäl. För att kunna rättfärdigas måste särbehandlingen främja ett legitimt mål och det medel som används ska stå i rimlig proportion till det mål som eftersträvas. Särbehandling som enbart bygger på identifierbara kännetecken eller ”status” kan utgöra diskriminering i dessa bestämmelsers mening. I målet står rätten till arbetsbaserad sjukförsäkring i centrum.

Domstolen påtalar att den normalt ger medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme när det gäller sociala och ekonomiska frågor eftersom de bäst känner sina samhällens behov. Samtidigt är främjandet av likabehandling mellan könen ett centralt mål i medlemsstaterna. Det krävs därför tungt vägande skäl för att motivera särbehandling på grund av kön. Statens handlingsutrymme är därmed snävt i dessa situationer och proportionalitetsbedömningen lägger stor vikt vid frågan om den särbehandlande åtgärden verkligen var nödvändig.

Domstolen påpekar att den i sin praxis har erkänt graviditet och moderskap som skyddsvärda och konstaterar att enbart kvinnor kan särbehandlas på grund av graviditet. Beslutet att återkalla Jurcics status som försäkrad arbetstagare och därmed de arbetsbaserade förmånerna på grund av hennes graviditet ansågs utgöra särbehandling på grund av kön. Med stöd i bl.a. både EUdomstolens praxis och relevanta ILO-instrument kommer domstolen fram till att det syfte som uppgavs motivera åtgärden, att skydda statens finansiella åtaganden, inte uppfyllde kravet på ett legitimt skäl.

Om det trots allt skulle göra det så skulle åtgärden ändå inte uppfylla nödvändighetskravet. En enig domstol konstaterade att en kränkning av artikel 14 i ljuset av artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 hade ägt rum i detta fall och Kroatien förpliktades bl.a. att inom tre månader från det att domen vann laga kraft betala ett ideellt skadestånd till Jurcic om 7 500 euro.

Den kroatiska staten fick därutöver med sig viss uppläxning när det gällde den könsstereotypa syn på kvinnors arbete som kom till uttryck i de nationella myndigheternas behandling av fallet.

Petra Herzfeld Olsson

Case of Jurcic v. Croatia, application no. 54711715, dom den 4 februari 2021.