EU & arbetsrätt 1 2022

Svagt skydd för föreningsfriheten för arbetande fångar

Åtnjuter fängelseinterner föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen? Den frågan ställdes på sin spets efter att en förening av fångar i ett fängelse i Ryssland hade upplösts genom ett beslut i lokal domstol. Fångarna arbetade vid ett sågverk och med olika underhållsarbeten i fängelset. Deras fackförening hade anslutit sig till den oberoende fackliga centralorganisationen i Yakutsk. Denna överklagade beslutet att upplösa föreningen, men förlorade med motiveringen att fångarbete är ett straff som inte ger utrymme för att de organiserar sig för att bevaka yrkesmässiga eller ekonomiska intressen.

Centralorganisationen klagade till Europadomstolen, som trots Rysslands protester tog upp målet till sakprövning. Domstolen ansåg att den hade talerätt eftersom den inte fritt fått välja sina medlemmar. Europadomstolen påminde om två grundläggande principer, nämligen att Europakonventionens rättigheter också ska åtnjutas av personer som avtjänar fängelsestraff samt att begränsningar i rätten att tillhöra fackliga organisationer endast kan accepteras ”av övertygande och tvingande skäl”.

Det handlade alltså enligt domstolen här om en inskränkning av fackföreningsfriheten och frågan var om inskränkningen 1) var föreskriven i lag, 2) tjänade ett legitimt syfte och 3) är nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Europadomstolen konstaterade enhälligt att inskränkningen baserade sig på rysk lag och att syftet att garantera säkerheten inom fängelset var legitimt.

 Frågan om inskränkningen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle var svårare för domarna att besvara. Majoriteten av domarna betonade skillnaden mellan det arbete som fångarna utför och ”fritt” lönearbete. De betonade också att Europakonventionen i framtiden kan komma att tolkas så att också fångar bör kunna organisera sig fackligt. I dagens läge finns det dock enligt domstolsmajoriteten inte tillräcklig enighet bland medlemsstaterna för en sådan tolkning, och frågan fick därför avgöras inom ramen för den prövningsrätt (margin of appreciation) som konventionen ger medlemsstaterna. Rysslands uppfattning att inskränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle var därför befogad och Ryssland hade inte kränkt artikel 11 genom förbudet.

Två av domarna var oeniga och ansåg att de två grundläggande principerna som nämnts ovan bör tillerkännas tyngd och att föreningsrätt även bör tillkomma fångar. De kritiserar majoriteten för att göra föreningsfriheten till en illusorisk och teoretisk rätt för en specifik grupp av arbetstagare. Samtidigt påpekar de att säkerhetsintressen naturligtvis kan göra det nödvändigt att i praktiken begränsa de sätt som föreningsfriheten kan utövas på i fängelset, men begränsningen bör utgå från en konkret proportionalitetsprövning i det enskilda fallet. 

Niklas Bruun